En bild jag levt med under alla år är mamma och grannfrun som i ett samtal med varandra konstaterade hur fort tiden går därför att det bara var två månader kvar till jul. För dem var den tiden ingenting, för mig som 4-5 åring var det oceaner av tid. Hursomhelst, första advent brukar bli startskottet för ljuspyntning i slott och koja. Somliga går all in och pyntar såväl utvändigt som invändigt i dessa tider när ledlampan gjort entré. Andra nöjer sig med ett ljus eller två i fönstren eller någon mörk vrå i lägenheten.
Något som finns hos de flesta är elljusstaken. Även hos mig, men det ska erkännas, jag brottas varje år med huruvida jag ska ställa fram den eller inte. Orsaken är diffus, kanhända är det en rest från 70-talet när alternativ jul var i fokus och saker som gran, stjärna, elljusstake och julklappar var bannlysta.
Förr var advent lika med stillhet och en tid utan kalas och stora arrangemang. Istället inväntade man det stora julfirandet, men för att få ett sådant förverkligat gällde det förstås att inte ligga på latsidan utan ta itu med slakt, bak, matlagning och tvätt. Ett annat hyfsat modernt inslag i advent är SVT:s adventskalender. Jag har kikat på trailern till årets; Selmas saga och gillar man magi och äventyr, skumma skurkar och tomtevettar och så förstås barn i huvudrollen, ska man bänka sig framför teven en stund varje dag.
Men innan det är dags för skinkan har vi lussegubbar och luciatåg framför oss. Befriande skönt är det när arrangörer allt oftare lämnar det klassiska röstningsförfarandet som bygger på utseende, och istället låter sångrösten avgöra vilka som ska vara med i luciatåget. Bäst är det när lotten avgör vem som ska gå längst fram och bära kronan. Det känns mer 2000-tal.
