Enligt organisationen Freedom house, som varje år publicerar en rapport, är det 51 länder som anses vara ofria och risk att åka i fängelse finns om man inte tycker som makten.
Samtidigt säger vissa att alla inte alls får säga vad man vill. Som ansvarig utgivare beskylls jag då och då för att censurera och/eller enbart publicera sånt som är politiskt korrekt. Jag anses feg och beskylls ibland för att ljuga. Diskusson handlar då oftast om invandring och invandrarna. Eller när utgångspunkten är en sanning som bygger på generaliseringar. Som att läsa statistik och ha rätt siffror men satta i fel sammanhang, då anklagas jag för att förtiga sanningen.
I såna diskussioner hänvisar jag till våra pressetiska regler som är tydliga med hur vi ska förhålla oss till saker som nationalitet, kön och sexuell läggning och som har fokus på att det skrivna ska vara av allmängiltigt intresse och inte bara skvaller.
På redaktionerna diskuterar vi hur vi ska uttrycka oss för att undvika stigmatisering av en grupp eller spä på fördomar och även vi journalister tycker olika när verkligheten inte är så där enkelt svart eller vit. Ibland trampar vi över och ibland är vi för försiktiga. Bara för att det är offentliga uppgifter är det förstås inte bara att publicera, det gäller att hantera dessa med eftertanke och sunt förnuft. Att påstå att en utgivare mörkar sanningen eller ljuger medvetet är därför en kraftig överdrift.
Vår grundlagsstadgade tryck- och yttrandefrihet innebär inte bara rätten att uttrycka sin åsikt, med yttrandefriheten följer också ett ansvar för det vi påstår. Och ansvaret borde diskuteras lika mycket som rättigheten i frågan.
Trevlig helg!
