Förra veckan (10 februari) uppgavs det i en artikel i TTELA att 40 procent av eleverna på lågstadiet, tio elever i varje klass, känner sig otrygga i skolan. Jag kan jämföra med Säffle skolförvaltnings studier 2003-2007, där vi under fem år belyste skolelevernas psykiska hälsa. 97 procent svarade då aldrig eller ibland på frågan om de kände sig oroliga när de var i skolan. Att ibland känna sig otrygg måste nog betraktas som normalt. Om 40 procent idag känner sig otrygga i skolan har det skett en oroväckande försämring av skolelevernas trygghet de senaste tio åren.
Påståendet ”Andra mobbar mig” besvarades i Säfflestudierna med aldrig av 97,5 procent. TTELA redovisar att 5 procent av eleverna är mobbade. En fördubbling på tio år.
Mobbning, kränkning eller förtal via sms, chatt eller liknande hade i medier redan 2007 beskrivits som ett stort problem. Vi ställde då frågan till närmare 600 elever i årskurserna 7, 9 och årskurs 2 på gymnasiet. 96 procent svarade aldrig eller någon enstaka gång. TTELA redovisar att var tredje elev idag utsätts för kränkningar via nätet.
Att svara aldrig på påståendet ”Jag tycker om min kropp” är en mycket stark indikation på att det är en flicka som mår psykiskt mycket dåligt. Detta är den absolut största gruppen i skolan som mår psykiskt dåligt.
Olika sätt att fråga ger olika resultat. I våra studier har eleverna själva tagit ställning till påståendena och besvarat dem med aldrig, ibland, ofta, alltid. De har således själva bedömt innebörden i frågorna och hur ofta något förekommit. Vi använde det normerade Becks ungdomsformulär och kunde då bedöma elevernas psykiska
Jag frågar mig om de i TTELA redovisade höga frekvenstalen är behäftade med mätfel eller indikerar de att umgängesklimatet mellan ungdomarna markant försämrats de senaste tio åren? Har skolungdomars empatiska förmåga kraftigt minskat sedan 2007? Är det så illa ställt bland dagens skolelever?
Det är kanske hög tid för skolorna i området att själva se till att undersöka den psykiska hälsan hos sina skolelever, framförallt när kostnaderna enbart för mobbningen i Vänersborg beräknas till 2,3 miljoner i år och i Trollhättan till 3,4 miljoner. Om dessa summor behöver avsättas för mobbningsbekämpning varje år i 30 år måste man fråga sig, eller stiftelsen Friends, hur effektiva åtgärderna då är.
Har skolförvaltningarna avsatta pengar till det arbetet eller ifrågasätter man de i TTELA redovisade siffrorna? Och hur arbetar man med flickorna som aldrig tycker om sin kropp?
Bengt Holmgren leg psykolog, specialist i pedagogisk psykologi