Det är en sak att kvinnor har fått tillgång till arbetsmarknaden på ett sätt som vi som började kampen på 60-70-talen inte kunde drömma om. Problemet är att vi fick det på männens villkor, oavsett var vi arbetade.
Ett oönskat beteende från chefen kunde aldrig tas upp med facket, då han som regel var en man med samma inställning. Det har varit ett skamligt beteende på många håll både i arbetslivet och inte minst i det politiska arbetet, med kommunalråd som ansåg att de hade rätt att förminska till och med sina egna förtroendevalda kvinnor. Därför är #metoo-kampanjen viktig och omfattar fler områden.
Varför väljer man att hänga ut vissa, men låter andra gå fria från sitt ansvar? De som hittills har namngetts har som regel varit folkkära profiler hos den breda massan, medan de som skyddas ofta har haft förtroendeuppdrag som borde ha inneburit större krav på den enskilde då signalerna funnits i många år. Gör man även i dessa sammanhang skillnad på folk och folk?
Margaretha Molius, fd ansvarig för jämställdhetsarbetet på Af samt fd FP-politiker i Trollhättan