På måndagsförmiddagen meddelade Ulf Kristersson (M) att det är en M-KD som ligger på bordet.
Inför onsdagens votering står Kristersson till förfogande för att bilda regering bestående av så mycket allianspolitik som möjligt, för att använda hans eget uttryck. Från C- och L-håll finns med all rätt en stor skepsis. För all del, hänvisa till vallöftena om att inte själva stå till förfogande om de rödgröna skulle bli större. Ingen utfästelse om att tvärvägra släppa fram en mindre borgerlig regering gjordes dock under valrörelsen, trots upprepade frågor.
LÄS MER:Låt nu M och KD testa vingarna
Ändå tas denna aspekt återkommande upp som ett sätt att begripliggöra den svårtydda positionen. Med den hårda rubriken "Skitsnack att Annie Lööf inte varnat för att spräcka alliansen" ville Sydsvenskans politiske kommentator Olle Lönneaus i helgen påvisa att C minsann varit tydliga i ett och ett halvt år. I sin kommentar hänvisar Lönnaeus till hur Lööf den 19 januari 2017 definitivt smällde igen dörren för att "bilda någon regering med aktivt stöd av Sverigedemokraterna" (Sydsvenskan.se 11/11).
Men detta och liknande uttalanden befäster ingenting utöver den välkända hållningen att C och L inte själva ser det som lämpligt att regera med nuvarande förutsättningar. Det är alltså viljan att ta till en ödmjuk kompromissattityd för att försöka verka för borgerlig politik utifrån, när de självreglerande egna beskeden skapar låsningar, som frågan nu gäller.
I sammanhanget är det också märkligt hur C och L på senare tid raljant har börjat använda begreppet höger. I söndagens Agenda talade Jan Björklund (L) allvarligt om M, KD, och SD som de tydligaste högerpartierna i kammaren och han har, liksom Annie Lööf, betonat att det som nu läggs fram är en smal högerregering.
En övergång till mitten är ingen självklarhet. Har man inte till och med gjort sitt för att framstå som än mer höger än M? När M häromåret tonade ned klassiska högerauran påbörjade L men framför allt C en omprofilering mot att förespråka radikal skattesänkningspolitik och tydliga arbetsrättsliga förändringar. Under valrörelsen skröt företrädare för C på sociala medier om hur partiet ville sänka skatten mest av alla. I årets Valu-undersökning angav en majoritet av tillfrågade väljare till C respektive L att de ser sig som höger. Notera att "mitten" fanns som svarsalternativ.
Motståndet mot SD är begripligt. Slentrianförkastandet av begreppet höger är det däremot inte. 2014 valdes Stefan Löfven (S) till statsminister och C och L lade ned sina röster. Hur logiskt är det att med den bakgrunden aktivt rösta nej denna gången när "deras" kandidat , Ulf Kristersson, till slut prövas?
