Samtidigt är det en sysselsättning som inte längre innebär någon romantik för den som försöker tjäna sitt levebröd. Snarare är det så att den ger upphov till cynism och återkommande framtidsoro. Situationen för mjölkbönder har nämligen påmint om den i tidningsvärlden på senare år: när man trott att botten har nåtts, så har falluckan snabbt öppnat sig på nytt.
Konsekvensen är närmast brutal, då en gård per dag tvingas lägga ner sin verksamhet. Det är också en spiral som väntas fortsätta i takt med att ersättningen minskar kontinuerligt, och nu är rekordlåg.
Det nya priset är 2,32 kronor per liter mjölk som levereras till mejerijätten Arla, som varit aktuell flera gånger under de månader som passerat, inte minst då i form av det Uppdrag Granskning-avsnitt som avslöjade hur ledningen slösat bort pengar på flott representation och dyra banketter. Det stack givetvis i ögonen på de bönder som lever på marginalen, och som gäckas av en europeisk marknad där konkurrensen är mördande.
I TTELA (1/6) berättar Lars-Erik Karlsson, på Torpane gård utanför Brålanda, att bara den senaste sänkningen ger 150 000 kronor mindre i intäkter på årsbasis. Nedläggningshotet kallar han för ”en katastrof för landsbygden, där mjölkproduktionen är motorn”.
Jag är benägen att hålla med. Det finns visserligen ett miljöperspektiv här – nötkreatur producerar, tyvärr, metangas – som komplicerar frågan, men å andra sidan tycks dagens konsumenter vara mer medvetna, och väljer hellre mjölk och kött som är närproducerad, än sådan som transporterats över halva jordklotet.
Det är också denna utveckling som förhoppningsvis blir mjölkböndernas räddning. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht behöver naturligtvis bli ännu mer aktiv, men det yttersta ansvaret ligger hos butiker och kunder.
Det är vi som gemensamt sätter agendan, och det är vi som har makten att hjälpa en krisdrabbad näring att resa sig på nio.
