Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
PROVA

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

axkqhVOBnpY87NRwcnYfwL4cZUk.jpg
Demokrati. Dagens låsta politiska läge är inte skäl nog att byta valsystem. Bild: HENRIK MONTGOMERY

Det är politikerna som är problemet

Regeringsbildningen börjar likna filmen “Måndag hela veckan”. Men var ligger problemet? Hos politikerna, eller i det politiska systemet?

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är en ny dag, och riksdagens journalister samlas åter för att lyssna på partiledare som deklarerar att läget i regeringsbildningen fortsatt är låst. Allmänhetens tålamod lär tryta. Oförmågan att bilda regering tyder på att något är fel.

För fyra år sedan argumenterade tidigare statsministern Ingvar Carlsson (S) för att Sverige bör överge det proportionella valsystemet till förmån för majoritetsval, som i Storbritannien.

I svenska systemet speglas mandatfördelningen i stället av hur många röster partierna får. Majoritetsval leder i allmänhet till två stora och breda partier, som i Storbritannien och USA, medan det svenska systemet ger fler partier.

SVT:s politiske kommentator Mats Knutson resonerar på samma tema. “Det svenska systemet kan behöva reformeras”, skriver Knutson, “i alla fall om politikerna vill ha regeringar som kan styra landet” (SVT 28/10). Att Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen har gett Sverige tre politiska block, och så länge de inte vill samarbeta med varandra måste ett nytt politiskt system till, råder analysen.

Både Carlsson och Knutson har rätt i att läget är svårlöst. Ett majoritetsvalsystem skulle lösa problemet, eftersom mindre partier skulle slås ut eller tvingas gå ihop med något av de större.

Men är en radikal förändring av valsystemet verkligen en lösning på ett knivigt parlamentariskt läge? Statsvetaren Tommy Möller skrev i Svensk tidskrift i december 1990 att det kunde finnas skäl att överge det proportionella valsystemet eftersom det skulle bli “svårt att bilda regeringsdugliga majoriteter”.

Möller menade att majoritetsval skulle leda till “större inflytande för väljarna i regeringsfrågan, större möjligheter att få till stånd handlingskraftiga regeringar, tydligare ansvarsförhållanden och - förmodligen - större tilltro till det politiska systemet bland medborgarna.”

Hade Möller verkligen rätt i sin farhåga om svaga regeringsbildningar? Knappast. De senaste tre decennierna har regeringen snarare stärkt sin makt på riksdagens bekostnad. Färre parlamentariska utredningar görs och Regeringskansliet har utökats i form av utredningsresurser och anställda tjänstemän.

Dagens parlamentariska kaos handlar inte om stora demokratiska problem utan att partier har låst in sig i omöjliga positioner, och att väljarna har röstat på ett sätt som partiledare tycker är irriterande.

Om Sverige byter valsystem skulle det skicka en märklig signal: “Ni väljare röstade fel, och nu kommer vi att rigga om systemet så att ni inte får chans att göra det igen.”

Det skulle i sin tur antagligen spä på politiska ytterlighetsrörelser som hävdar att “eliten” försöker att göra allt som står i dess makt för att inte ge de självutnämnda etablissemangsutmanarna något inflytande.

MEST LÄST