Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: TT Nyhetsbyrån, Stefan Bennhage

En driven partiledare som satt på lånad tid

Folkpartiet blev Liberalerna. Jan Björklund satt kvar. Han skulle vara symbolen för en idémässig övergång in i det moderna. Framför allt lär han däremot historiskt bli ihågkommen som partiledaren som följde Centerpartiet in i socialdemokratins regeringsunderlag.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det behöver inte nödvändigtvis internt visa sig bli tal om ett solkigt politikereftermäle. Beroende på utkomst vid mandatperiodens slut kan hans insats senare rentav uppvärderas. Om exempelvis värnskatten, den riktade skatten på särskilt höga inkomster, som planerat avskaffas kommande årsskiftet kommer Jan Björklund åtminstone ha satt tydliga avtryck sakpolitiskt också bortom skolpolitiken. För det är ur det breda perspektivet just utbildningspolitiskt Björklund profilerat sig.

Han var agendasättande och oavsett var man står i sak är det ofrånkomligt att vikten av ordning fördes in i det offentliga samtalet.

LÄS MER: "Jag är också en Saabmänniska"

I tolv år har Jan Björklund lett partiet. Han är därmed, om man räknar bort Jimmie Åkesson (SD), den partiledare som suttit på posten längst tid. När Björklund under onsdagseftermiddagen meddelade att han lämnar i höst var beskedet ändå på ett sätt oväntat. Ingenting hade hittills riktigt verkat bita. Hårt höll han sig kvar. Men Liberalernas partikultur är speciell. Det rörde sig hela tiden om en lång, utdragen provanställning. Efter fyra år som partiledare, sommaren 2012, krävde LUF plötsligt hans avgång och lyfte fram Birgitta Ohlsson som mer lämpad. I Almedalen. På Folkpartiets dag. På Expressens debattsida (Expressen 5/7-12).

Orden var inlindade: Det poängterades att hon borde ta över ”på sikt” men budskapet gick inte att ta miste på. Det dröjde därefter till sommaren 2017 innan Ohlsson formellt trädde fram som motkandidat till posten men hon avstod att gå upp för skarpt läge efter att ha sonderat stödet. Även vid den processen backade ungdomsförbundet Ohlsson. Björklund skulle ersättas. Detta är bara några belysande exempel. Genom åren har flera röster om förnyelse höjts.

Av allt att döma har många liberalaktiva velat se större betoning på de sociala frågorna.

Tanken på en annan person har kunnat fyllas med allehanda förhoppningar. Möjligen fanns det redan tidigt grund för en annan, tydligare ledarskapsinriktning. Det är främst en fråga för medlemmarna att ha åsikter om. Ändå kan åtminstone konstateras att Björklund, om än inte alltid lyckat, försökt hitta en enande balans i ett svårnavigerat politiskt landskap. På typiskt folkpartistiskt manér ska det finnas rum för lagom generösa migrationsprinciper, värnande om LSS-brukares förutsättningar och till på det ansvarstagande kompromisslös försvarspolitik.

På senare tid blev Jan Björklunds ställning särskilt skakig. Under processen kring regeringsbildningen framkom det med löjligt pedagogisk tydlighet hur svagt stödet var. Denna gång slöt ungdomsförbundet upp, en borgerlig regering var minsann inte bästa lösningen. Björklunds linje i regeringsfrågan, att stödja Löfven, hade inget massivt stöd. Interna splittringen låg så att säga inte undanskuffad i kulisserna.

Matematiskt hade han visserligen tillräcklig majoritet i såväl partistyrelse som riksdagsgrupp. Men vad hjälpte det när de tyngre profilerna med skärpa öppet sa ifrån?

Det handlade inte om gräsrötter utan tvärtom gällde det nyckelspelare. Ekonomisk-politiske talespersonen Mats Persson, försvarspolitiske talespersonen Allan Widman, kvinnoförbundets ordförande Gulan Avci gick samtliga ut – för att bara nämna några personer. Jan Björklund vann på papperet men det är långt från säkert att han vann själva debatten.

Att tronföljdsprocessen tar vid just nu blir för Björklunds egen del dramaturgiskt naturligt. Han kan hävda att han rodde sin ofrånkomliga lösning i hamn. Nu får en ny ledning så småningom förvalta regeringsfrågan.

Det är inte hugget i sten att näste partiledare, vem det nu blir, kommer sätter samma prestige som Björklund i att fyrpartiuppgörelsen ska hedras.

LÄS MER: Är fler äldreboenden “högerkonservatism”?