En sommar utan mobilen

KRÖNIKA: När ni läser det har jag loggat ut. Med det menas i någon mån regelrätt semester, men också en självvald karantän från all elektronisk apparatur.

ANNONS
|
För några år sedan – när jag förfogade över en Nokia 3310, vars enda extrafunktion var spelet Snake – hade det varit enkel sak, men idag är det ärligt talat en radikal handling som få skulle tänka tanken att genomföra.
Vi är ju nästan alla slavar under tekniken. Det kan handla om tv-apparater, datorer, musikspelare, digitala klockor, you name it – men framförallt är det såklart mobiltelefonen som åsyftas. Den innehåller egentligen alla tänkbara funktioner: möjligheten att ringa samtal, sms:a, fotografera, spela, föra dagbok, surfa på internet, lyssna på låtar och kolla på film. Inte undra på att vi är trollbundna, eller att staten finner det nödvändigt att lagstifta för att hålla oss ifrån att fingra på den rektangulära mojängen när vi kör bil.
Även för mig är det en ovärderlig ägodel, såväl privat som i jobbsammanhang. Men som sagt: den är svår att bruka i rimliga mängder. Alla har säkert den där kompisen som bara knappar på telefonen efter att barnen lagt sig, och därför aldrig svarar på varken sms eller samtal. Men de flesta befinner sig nog närmare motsatsen: personen som sätter på mobilen fem sekunder efter att han eller hon vaknat, och stänger av den i samma sekund som huvudet når kudden. Tiden däremellan ska vi inte prata om.
Jag vet, för jag är sån själv. Det hade inte varit ett problem om jag inte fann den konstanta tillgängligheten besvärande, om inte flödet av information var konstant. Det tvingar hjärnan att gå på högvarv, och påverkar i högsta grad koncentrationen när vi vistas tillsammans med dem som verkligen betyder något.
Känslan är ju att folk faktiskt vågade ha tråkigt förr, medan vi knappast har tid för sånt nuförtiden. Dödtiden ska minimeras, och luckorna fylls av ett evigt knappande och scrollande.
Därför väntar, som sagt, en teknikpaus under mina tre jobbfria veckor, om allt går som tänkt. Det blir en utmaning, det ska erkännas, men en nödvändig sådan.
Min förhoppning är att det ska förvandla mig till en mer närvarande pappa, hjälpsam sambo och lyhörd vän. Försöka går ju, i alla fall.
ANNONS