Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
PROVA

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

En stunds hetta i trafiken

Återstoden av resan tillbringade jag i fem timmar på ett ben, med det andra benet uppvikt under mig, stödd mot ryggsäcken på golvet. Risken att ramla omkull är obefintlig.

Vänliga människor från den intilliggande byn stannar till och hälsar. Leende möter leende och den bekräftelse som följer på min fråga får mig att känna mig tillfreds med hur dagen fortlöper. Efter en morgonpromenad som tagit mig genom ett fågelrikt område runt mangroveträsket i stadens utkant står jag nu någon mil längre bort och väntar på en buss som ska ta mig vidare inåt landet.

Ett par timmar förflyter, hettan stiger på den uttorkade slätten och när ytterligare någon timme förflutit tar jag beslutet att invänta morgondagen och återvänder så sakteliga till staden.

Dagen därpå återupptar jag min resa och efter en dryg timmes väntan vid stadens resecentrum går färden inåt landet. Bussens sittplatser är begränsade till ett tiotal men jag står bekvämt intill ett öppet fönster i det bakre utrymmet av bussen med ryggsäcken intill mig på golvet.

Mina tankar går till trafiklogistiken vid resans start. Allt tedde sig i ljuset av tillgång och efterfrågan. När de första bussarna dök upp hade det hunnit samlas en hel del människor vid de olika hållplatserna. Men i stället för att direkt köra fram till någon av hållplatserna stannade chaufförerna till och började samspråka med varandra i något som liknade en öppen budgivning. Därefter avgick den första bussen från den hållplats där det stod flest resenärer, varpå turen en stund senare föll på den lott som jag delade med ett tjugotal andra resenärer.

Allt efter resans gång inser jag att fler än jag väntat en dag på bussen för att komma iväg. Det blir allt trängre ombord och när bussen bromsar in i ett litet samhälle står ett par militärer med batonger beredda att bistå resenärer att ta sig ombord. Återstoden av resan tillbringade jag i fem timmar på ett ben, med det andra benet uppvikt under mig, stödd mot ryggsäcken på golvet. Risken att ramla omkull är obefintlig.

Bussresan på en annan kontinent gör sig ibland påmind när jag reser kollektivt i den västsvenska bygden. Inte minst då en avgång uteblir och väntan blir allt mellan tio minuter och en timme, med olika stark åverkan på dagsschemat som följd.

Trevlig helg!

MEST LÄST