Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Tv-skatt. Från och med årsskiftet slopas statliga tv- och radioavgiften. Bild: TT, Jonas Myrholm

Hur förankrad är nya skatten?

Av rena teknikskäl går det att argumentera för Public service-skatten som nu införs. Men finns egentligen förankring för en så stor förändring?

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I onsdags förra veckan skedde något dramatiskt i Sveriges riksdag. Betydligt mer obemärkt än statsministeromröstningen som ägde rum gick de stora förändringarna för förutsättningarna för Public Service förbi.

Den så kallade tv-licensen ersätts i januari med en skatt, som därmed håvas in individuellt och i viss utsträckning också blir progressiv. Med detta kommer i princip ingen längre kunna undvika att bidra med sin lott till statliga medier.

En stor debatt de senaste åren har just gällt det nya digitala landskap där det blivit allt svårare att motivera själva innehavet av en tv-apparat som grunden för att bidra.

Allt färre ägnar sig åt klassiskt tablåtittande och inte minst SVT själva försöker aktivt styra in tittare mot nya plattformar. Det var också en skattelösning som föreslogs av statliga utredningen som föregick beslutet.

Alla partier förutom Sverigedemokraterna står bakom nyordningen som från och med årsskiftet träder i kraft. Det finns en stor problematik i att denna nya princip för statlig mediefinansiering genomförs utan att en egentlig diskussion ägt rum, där en folklig förankring garanterats. Vidare ger det inte heller ett bra att intryck att SD faktiskt får vara den enda oppositionen mot ett så stort omtag.

Praktiskt blir betydelsen stor för den enskilde. När en enhetlig avgift för hushåll slopas till förmån för en progressiv skatt som gäller varje person blir plötsligt kostnaden tydligt högre för många men något lägre för en del.

Vi har alla olika preferenser när det gäller vad vi föredrar att titta och lyssna på och därtill har vi olika syn på hur vidlyftigt kärnuppdraget i aktiv, offentlig medieverksamhet ska få sträcka sig. Stora nöjes- och dramasatsningar väcker frågor om gränsdragningen. I sammanhang som dessa höjs gärna ett varnande finger mot att bryta armlängds avstånd mot politisk styrning.

Men på ett övergripande plan måste vi kunna prata om uppdraget och hur det sköts. Det handlar inte om att politisera produktioner utan om hur skevt det blir att med självklarhet tala om att man kan förändra i form men inte sak. Principiellt sticker det i ögonen att denna stora omläggning genomförs utan att det sägs påverka själva innehållet.

Det framstår helt enkelt inte som logiskt att ett hushåll plötsligt tvingas bidra med tusentals skattekronor mer om året samtidigt som budskapet är att inget ska bli annorlunda.

Vi måste kunna ha en förutsättningslös, öppen diskussion där folkets syn blir genomlyst. Inte i detalj men om inriktningen. I vilken utsträckning ska nöje och drama få tränga ut ren samhällsbevakning?