Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bild: TT, Stefan Bennhage

Hur kunde smuggling från början ha varit SVT:s ansvar?

Bättre sent än aldrig? SVT kommer inte, som tidigare meddelats, att stå för rättegångskostnaderna efter att tre medarbetare dömts för människosmuggling. Det verkligt intressanta är att SVT själva egentligen inte backar. Det var till sist de tre teammedlemmarna som tog ansvar genom att avstå utbetalning.

Det här är en text från TTELA Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Vi skulle aldrig ha behövt hamna här. Den utdragna historien har utan tvekan spätt på mångas skepsis mot Public Service som vattentätt neutrala. Som principfråga går det inte att försvara att en offentligt finansierad aktör ställer sig över högsta rättsinstansen i landet.

Låt oss ta det från början. För några år sedan producerade SVT en fördjupande serie. Nationalismen, staters gränser och migrationens filosofiska frågeställningar ur ett bredare perspektiv stod i centrum. Med journalisten Fredrik Önnevall i spetsen gjordes i programmet Fosterlandet lovvärda nedslag. Ambitioner saknades inte och röster av helt olika slag fick komma till tals.

Ett inslag stack ut. När teamet besökte Grekland bad en ung pojke om att få åka med till Sverige. Produktionen på plats bedömde att personen befann sig i ett så pass utsatt läge att den journalistiska grundprincipen där och då fick läggas åt sidan. Observatörerna blev aktörer.

I slutet av december förra året kom domen i Högsta domstolen. Fredrik Önnevall med två medarbetare dömdes för människosmuggling. I och med att bolaget valt att sända programserien uppstod tydligen ett ”ansvar”. SVT skulle stå för rättegångskostnaderna. En inte helt lättolkad brasklapp kastades därtill in. ”Vi är överens med dem om att de gjorde ett avsteg från sitt journalistiska uppdrag”, sa kommunikationsdirektören Sabina Rasiwala (SVT 20/12-18). Den aktivismklingande handlingen skedde alltså egentligen inte i deras yrkesroll men det var ändå lika bra att löpa linan ut eftersom svenska folket redan fått ta del av produktionen?

I ett tidigare skedet var den instinktiva linjen att det inte ens kunde tänkas handla om oegentligheter. ”Det har inte förekommit någon människosmuggling”, hävdade programdirektören Robert Olsson i en tittarchatt i samband med sändningen (SVT 8/1-15).

Detta synsätt verkade kvarstå när Rasiwala senare motiverade beslutet att betala de rättegångskostnader som rimligen borde vara en privat angelägenhet. ”Nej, vi ser det som ett humanitärt ställningstagande”, sa hon apropå politiseringsaspekten (SVT 20/12-18).

På ett medmänskligt plan går det att känna all empati. Visst kan man vilja göra allt i sin makt när någon ber om hjälp. Bedöms det därefter som fel i lagens mening får man också därefter ta konsekvenserna. Men det offentliga kan inte ta beslut som ens indirekt uppfattas som uppmuntran till, eller relativisering av, lagbrott. Alla kan ha olika åsikter om rådande migrationspolitik, och så ska det vara, men den diskussionen utgör något helt annat än HR-ställningstaganden. Reportrarna representerade en offentligt finansierad verksamhet som gång på gång hävdar sitt oberoende. Vilket bränsle för redan uppretade kritiker.

I måndags satte de dömda reportrarna själva ned foten. ”Vi vill inte bli ett slagträ i debatten om SVTs oberoende och värdet av public service. Därför väljer vi att tacka nej till något ekonomiskt bidrag från SVT för våra försvarskostnader” stod att läsa i ett gemensamt utlåtande på Facebook. En principiell fråga som länge polariserat får här på så sätt sitt slutkapitel. Gott så. Men varför erkände SVT själva aldrig orimligheten i att backa upp?