Vid sidan om Trollhättans stad och SISU fanns TTELA på plats som medarrangör.
Sport och idrott har en förmåga att ena kombattanter. Motståndare som annars tävlar mot varandra står vid sidan om tävlandet enade i tanken. Alla väl medvetna över vad det är som krävs. Att ge allt, att göra det än bättre nästa gång och att hålla sig till spelreglerna.
Det är knappast någon tillfällighet att en av drivkrafterna bakom starten av de moderna olympiska spelen var just fredsbevarandet. De fem ringarna symboliserar att spelen engagerar de fem världsdelarna (Nord- och Sydamerika räknas här som en) och att de deltar i en idrottslig gemenskap och ett vänskapligt tävlande. Den olympiska flaggan förstärker enigheten. Flaggans färgkombination – blått, gult, svart, grönt och rött mot vit bakgrund – representerar samtliga färger på världens alla nationella flaggor.
De flesta verksamma elitidrottare har på ett eller annat sätt sedan barnsben fostrats in i idrottsrörelsen. Och idrottsrörelsen har också bokstavligt talat fostrat många av dem.
Att få ordning på sin egna bångstyriga kropp och lära den saker så att det sedan sitter reflexmässigt i muskelminnet kräver uthållighet och ett avsevärt antal regelbundet återkommande träningstimmar. Sådant kräver mod och envishet av individen. Men det behövs också ledare och föreningar som ser till att träningen bedrivs på ett sådant sätt att det sporrar individen att gå vidare. Väl medveten om villkoren. Det ideella ledarskapets roll kan här inte nog poängteras.
Förra veckan hade jag äran att få möta ledare och aktiva inom idrottsrörelsen i Trollhättan under festliga former. En gång är ingen gång. Två gånger är början på en vana. Som medarrangör ser jag med hopp fram emot ett årligen återkommande arrangemang som enar, förenar och hyllar olika prestationer.
