Var det så farligt? Förloppet, som började med planerandet av en intervju och för en moderat riksdagsledamot i söndags slutade med partistyrelseavgång och twitterförbud, kan tyckas tunt.
Men hanteringen handlar inte om känslighet inför sociala medier, utan om hur våra högsta förtroendevalda hanterar och värderar information.
Mittmedias ledarskribent Patrik Oksanen gjorde en intervju med en människorättsaktivist från Krim. För praktikaliteterna kring intervjutillfället hade Utrikesdepartementet en roll. Oksanen hade haft mejlkontakt med myndigheten i ärendet. En dag senare begärde alternativmediesidan Nyheter Idag, känd för band till Ryssland, ut konversationen som offentlig handling.
Någon större publicering blir inte av men kort tid efter att själva intervjun publicerats gör Hanif Bali (M) ett inlägg där han uppenbart misskrediterar Oksanens journalistiska gärning genom att så ut frågan om varför det inte nämnts att UD varit behjälpliga. Detta komplett med mejlpubliceringar av de faktiska mejlen. Det ska sägas att det inte är ovanligt att UD är med och ordnar intervjuer på detta sätt.
En del kan tycka att det hela är oskyldigt, handlingarna är ju offentliga. Kanske var han dessutom aningslös och ägnade inte påhoppet någon egentlig reflektion? Att vara hög politiker måste dock innebära något helt annat än att lojt sitta och robotmässigt slapphänt elda igång interaktionsjakt. Framför allt måste vi kunna ställa högre krav på en inflytelserik riksdagsledamot än att han åtminstone inte bryter mot lagen. Det har erkänts att Bali fick ta del av mejlen via Nyheter Idag, men hur de i sin tur fick kännedom om intervjun kort efter UD-kontakten är ännu höljt i dunkel. Det föga troliga försvaret lyder tillfällighet.
Hanif Bali (M), känd för härjande och hårda formuleringar i den politiska debatten, har inte gjort ett nummer av att hålla tillbaka när twittertummen är i farten. I det avseendet är politiker olika och rättframhet är inte i sig fel. Problem uppstår när inlägg till synes utan eftertanke görs. Omständigheterna avgör.
Att en moderat parlamentariker är med och sprider bilden av att det finns något suspekt med svenska staten när en aktivist från Krim intervjuas av etablerad ledarskribent, känd som hård mot rysk påverkan, är mycket allvarligt.
För ett parti med traditionellt högt förtroende i utrikes- och försvarsfrågor är bara bilden av svajighet, eller oaktsamhet, i en hög företrädares syn på rysslandsnarrativ extra pinsam. Påverkansförsök görs ofta just på subtila sätt, under oskyldighetens mantel.
Låt Balihistorien bli en välbehövlig väckarklocka för oss alla.
