Uppdelningen vi och dom cementeras allt mer, diskussionen polariseras och åsikter blir till sanningar.
För några veckor sedan lyssnade jag till en radda kloka kvinnor som undrade vart den solidariska handlingen i vårt samhälle tagit vägen. Men istället för att nöja sig med att ställa frågor kring detta spörsmål och om allmänhetens tolerans mot det nya, främmande, så agerade dom.
Som Matilda Brinck-Larsén i Göteborg. Hon driver fotbollslaget Sandarna Lag C för ensamkommande flyktingbarn i Göteborg. Genom fotbollen får barnen lära sig att hjälpas åt, stötta sin medspelare och hjälpa en svag högerkant och mobilisera när spelet så kräver det. Som i det verkliga livet kort och gott. Och istället för att prata integration agerade Matilda och drog hon igång Sandarna Lag C.
Det unika med just det här laget är att det inte strävar efter prestation i första hand utan mer ser till att lagmedlemmarna, som ibland kan vara 90 stycken på en träning, blir inkluderade. Sånt arbete är integration på riktigt. För så fort man inte följer normen är risken stor att hamna utanför. Därför är det viktigt visa mod och våga bejaka det som är annorlunda och agera så att alla kommer på plats i kollektivet. Och precis på samma sätt som man säger att jaget går före laget i fotbollssammanhang, så är det också viktigt att alla bidrar i laget, därför att jaget inte heller kan gömma sig i laget.
För så är det, tillsammans blir vi starka och om alla hjälper till och tränar på sitt solidariska tänk får vi en varmare värld. För mänskligheten och för oss själva. Eller som en förbundskapten nära mig brukar säga; när laget går före jaget ökar chansen till framgång.
