Demokratin fyller 100 och Almedalsveckan, som i helgen avslutades, fyller 50. Inrikespolitik är minst sagt i ropet och Niklas Ekdal iscensätter i sin nyutkomna satirroman Öppna era hjärtan (Brombergs förlag) ett valår där allt är draget till sin spets.
Titeln Öppna era hjärtan titel anspelar på förra valets slutskedes numera hånade ordföljd av förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M). Få uttryck har samma laddning av storhet och löjets skimmer samtidigt, beroende på vem betraktaren är.
En före detta moderat riksdagsledamot, en bankman och en nedgången vänsterjournalist utgör tre män som på olika sätt känner sig svikna av feminismen och dagens Sverige.
Under märkliga former sammanstrålar de tre för att starta partiet Sverige först – för att spretigt och ideologilöst försöka börja ställa saker och ting till rätta.
Tre kvinnor inom medie- och feminismsvängen, tillika nära släktingar och före detta älskare till de tre nämnda männen, startar då som en motreaktion Rättvisepartiet. Tillsammans uppstår en folklig hype som helt tränger ut andra partiernas närvaro från valrörelsen. Medan "Sverige först" präglas av en bufflig attityd där sunt förnuft räcker står Rättvisepartiet för akademiska, svårtydda resonemang.
Det hela är karikatyrmässigt in absurdum men just faktumet att Ekdal faktiskt drar berättelsen hela varvet gör greppet intressant som politisk satir. Vad drivs de två extremerna av egentligen?
I romanen blir det komiskt och berättarmässigt effektivt att de tunga makthavarna på varsin extremhorisont känner varandra väl. Samtidigt är just detta en intressant aspekt av den så kallade politikvärlden, där man bör vara ödmjuk inför väljarnas skepsis och oförståelse. Mer än något annat porträtterar Ekdal härigenom förekomsten av nätverksmässiga etablissemang.
Samtliga karaktärer roas av förströelse, sociala medier, lyxdekadens och den allmänna känslan av makt. Det experimentella tilltaget gör att inget blir konstigt. Polariseringen är total och tempot högt. I allt detta anas just en kritik mot en fallenhet för att inte riktigt reflektera utan snabbt rida med på en våg och inte tänka efter.
Inte på sättet att väljare inte skulle förstå vad de röstar på, det vore att göra en för trött och enkel tolkning. Snarare handlar det om när partier utvecklar och lanserar politik med genomslaget som det centrala. I verkligheten är det inte fullt så illa, men ändå fångar satiren här upp korn av något värt att uppmärksamma. Partier suktar, naturligt nog, efter medialt utrymme och att kasta sig in i något utan att ha tillräcklig koll kan lätt bli ett självändamål.
Det märks i den så att säga riktiga verkligheten när ett ämne är aktuellt och en partiledning desperat försöker hitta ett redan antaget förslag för att applicera på frågan.
