Skulle Jonas Sjöstedt (V) ryta till på allvar? Den regeringsuppgörelse som S, MP, C och L enats om kräver just V-acceptans för att ens kunna tillträda. Det är ett ofrånkomligt faktum.
Den manöver Sjöstedt gjorde var taktiskt skicklig. Partiledaren slog fast att gul knapp till uppgörelsen (grön fanns trots allt aldrig på agendan) inte kunde bli aktuell på onsdag. Däremot konstaterade han att V vill se Löfven som statsminister.
Inga konkreta krav restes, men det rörde sig om själva attityden och synen på V. Ur V-synpunkt är det skickligt av två skäl. Sjöstedt fräser till och kastar därmed om tågordningen i riksdagen, fram till att ledamöterna till slut lär hålla för näsan och trycka gult. Dessutom pressar han C och L.
För även om faktiska sakpolitiska resultatet inte lär påverkas av denna piruett här och nu lyckas V i och med denna markering splittra forna borgerlighetens partier ytterligare. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) kommer under än tydligare former nu behöva exponeras för att ha skuttat in i ett vänsterblock.
Draget fick praktiska konsekvenser. Den statsministeromröstning som skulle ha ägt rum på onsdag flyttas av talman Andreas Norlén fram. I stället kommer onsdagen att ägnas åt, just det, en ny talmansrunda. Därefter kommer en nominering att göras och en omröstning, enligt plan, ske på fredag.
Under den pressträff talmannen höll under måndagseftermiddagen motiverades frånsteget med att det nu gällde att inte falla på mållinjen. Bland annat Löfven (S) och Sjöstedt hade bett om mer tid. Förmodligen hade också fler partier inom uppgörelsen gjort detta.
Av allt att döma är förskjutandet spel för gallerierna. Symboliskt klöser V nu till och lär göra bilaterala överenskommelser med Löfven, vilket Lööf och Björklund kommer låtsas ovetande om. Därefter lär Löfven väljas på fredag.
Talmannens agerande är däremot inte övertygande. Han ska ha en god relation till partierna och vara lyssnande. En regering ska (försöka) bildas. Samtidigt faller med denna eftergift, som kan uppfattas som snäll och modest, den auktoritet Norlén inför jul byggde upp.
Efter kritik i spridda forum återtogs kontrollen som talman. Konkreta fastslagna datum blev ett imponerande sätt att visa på allvar. I sig kunde det uppfattas som tveksamt att en lång ytterligare tidsfrist ens fick löpa på över julen. Det krävs inte en politikerföraktande läggning för att som medborgare misstänka att riksdagsledamöter och övergångsministrar såg årsskiftet som ett lämpligt kaosavbrott.
Ändå var gången på andra sidan nyår, till synes, krass. Välj en statsminister enligt dessa tillfällen eller möt väljarna igen i vår. Talman Norlén ingav när dessa besked i fjol lämnades stor pondus. Nu har han, om än med bara två dagar, redan ruckat på schemat. Vad ger detta för intryck? Vad händer om förändringar i veckan uppstår som innebär att partier begär hålla nya rådslag i helgen?
Norléns nyvalsvapen glider med detta honom ur händerna. Men detta handlar egentligen inte främst om taktik och hot. Talmannens roll i Sverige är för viktig för att dess innehavare ska vika ned sig på detta sätt. Det borde vara en principsak.
