Nu ska man inte döma någon eller några förrän alla kort är lagda på bordet, men det gav en obehaglig påminnelse om hur otryggt samhället faktiskt är i sina skrymslen och vrår.
Det är inte längre sällsynt att kvinnor, även de jag känner, undviker att vistas ensamma utomhus på kvällstid. De väljer självmant att begränsa sin egen frihet, bara för att de är födda med snippa istället för snopp. Det är en samhällsdefekt som vi måste ta död på omedelbart, likt oönskad ohyra i ett köksskåp.
Samtidigt är jag rädd att problemet omöjligen kan hejdas, och det beror framförallt på den debatt som blivit så snedvriden att det lutande tornet i Pisa förefaller rakt i jämförelse.
Låt oss konstatera det uppenbara: det är uteslutande män som är bovarna i dessa dramer. Det hade varit ett diskriminerade utlåtande om det inte vore sant. Trots detta är det osannolikt nog just kvinnorna – i det här fallet de utsatta – som svartmålas och skuldbeläggs.
Sedan tidigare är det känt att åtal kan läggas ner om det framkommit att dessa brottsoffer har burit för få och för små klädesplagg. De får, på ren svenska, skylla sig själva för inviten. Samma sak gäller med alkohol, enligt en uppmaning från den östgötska polisen: bli inte berusade för då kan risken för överfall öka, är sensmoralen.
I mina öron hade det låtit bättre att rikta fokus mot osunda värderingar och patriarkala strukturer. Men det kanske bara är jag?
I någon mån upplever jag att vi alla är skyldiga till att det blivit så här. Det är vi som har tillåtit objektifieringen av kvinnor att tillta, allt medan respekten för halva världsbefolkningen minskat. Skiljelinjen mellan vad som är mitt och ditt har helt enkelt aldrig varit suddigare.
Att utomhusvåldtäkterna ökar nu under sommaren – delvis som en effekt av den förbättrade väderleken – må vara ett faktabaserat påstående, men vi får inte uttala det med resignerad ton. Istället måste en förändring ske, förr eller senare.
Så här kan vi nämligen inte ha det.