Vår behandling av ensamkommande är ovärdig. Hopp, förtvivlan, ja och nej. Oklarheterna kring den så kallade gymnasielagen har under sommaren uppenbarat sig med all tänkbar tydlighet. Förmodligen hade regeringen, uppbackade av C och V, hoppats att den kritiserade snabbheten knuten till lagen kunde föra något gott med sig i det att lagen blir ihågkommen framåt valdagen.
Negativ lagrådskritik och borgerliga synpunkter mot det principiellt problematiska skulle då vara ett minne blott för väljaren. Nu skulle minsann framåtblickande och blocköverskridande pragmatik vara kännetecknet. En sådan dans på rödgröna rosor blev inte sommaren.
För medan det inte särskilt tydligt märkts av att det varit valår under sommarveckorna från och med Almedalsveckan fram till nu har just de juridisk-politiska turerna kring lagen och därmed också kring framtiden för en viss grupp människor varit desto mer brännande.
LÄS MER:"Det är verkligen något att oroa sig för"
Olika migrationsdomstolar av de fyra runtom i landet har landat olika när det gäller om lagen, som under amnestiklingande former skulle ge en ny chans till omkring 9 000 sökande, ens går att använda i praktiken. Det ligger något intressant i att lagen började gälla från och med söndagen 1 juli, Almedalsveckans första dag, och att det under samma veckas sista vardag fredagen 6 juli uppmärksammades att Migrationsdomstolen i Malmö helt enkelt sa nej i en dom.
Därmed var frågan om att använda gymnasiestudier som grund för vissa att få stanna återigen på dagordningen.
I ett domslut menade rätten att det sänkta beviskravet på identitet rentav gör lagen omöjlig att tillämpa, något som antydningsvis hade kunnat anas redan när Lagrådet riktade sitt oerhört tunga invändningsartilleri mot lagen.
En vecka efter skånska beskedet följde Migrationsdomstolen i Stockholm upp med att i en dom landa likadant. Denna gång redan med utgångspunkt i regeringsformens princip om att inte tillämpa lagstiftning som går mot annan högre, gällande rätt.
”Vi kom aldrig så långt som Malmö, vi stupade redan på första meningen”, förklarade Kirsi Laakso Utvik, chefsrådman vid Migrationsdomstolen i Stockholm (Expressen, 13/7).
Därefter har domstolen i Malmö i ett mål med annan domare än i redan nämnda resonerat om att lagen skulle gå att tillämpa, vilket också Luleås migrationsdomstol ska ha gjort i ett domslut. I och med detta vet vi att åtminstone två avslag och två beviljanden gjorts.
Göteborgs migrationsdomstol gick å sin sida för en vecka sedan på linjen att begära EU-tolkning, med utgångspunkt i att domstolens andra motsvarigheter först hamnat i olika slutsatser. ”De kan tala om för oss hur EU-lagstiftningen ska tolkas så att vi kan göra en bedömning av om svensk lagstiftning står i överensstämmelse med EU-rätten”, sa lagman Anders Hagsgård (Expressen, 31/8). När det gäller synen från EU-håll kan ett sådant svar dröja ett år.
En rörig historia? Det kommer mer. Efter överklaganden som har gjorts av sökande har svenska Migrationsöverdomstolen för att kunna reda ut frågan i högre instans nu beviljat prövningstillstånd för två mål. Ärendena ska handläggas med förtur men det är svårt att se att det sker före valet. Migrationsverket har i och med all turbulens kring rättsläget pausat och kommer varken bifalla ansökningar som har gjorts utifrån lagen eller verkställa avvisningar. Rörigt läge där ovissheten är monumental, alltså. För förvaltning, politiken och såklart för de sökande.
Låt oss titta på regeringens hantering den senaste tiden. Borta är den stolta slå-sig-för-bröstet-attityd som Stefan Löfven (S) slängde sig med i mandatperiodens sista partiledardebatt. Humanism i form av en "tillfällig, begränsad åtgärd", hette det då.
På sistone har regeringsföreträdare snarare räddhågset hänvisat till att det handlar om pågående rättsprocesser och att det gäller att avvakta utvecklingen. För all del, lägg er inte i domstolarnas ställning. Det är dock inte det frågan gäller.
Eftersom det var regeringen som lade fram propositionen borde en bättre beredskap ha funnits. Hur hamnade vi här, varför lät två regeringspartier lägga fram något så undermåligt och hur kunde två partier utanför backa upp detta initiativ?
Oavsett vad man tycker i sakfrågan, och till och med oavsett om man kunde ana något om eftermälet på rent juridisk nivå, stod det tidigt klart att förslaget såg ut att strida mot grundläggande principer som lika behandling inför lagen. Att specifika grupper inte godtyckligt ska få en behandling som innebär specialfil före, brukar annars vara en betydelsefull utgångspunkt när lagar stiftas.
Det hade alltså gått att som politiker avstå från att lägga fram, och stödja, förslaget av mer än ett skäl. Varsågod, välj och vraka. Att så graverande invändningar funnits både på ett torrt juridiskt plan och på det mer principiella – problemet med godtycke och vikten av ordnad migration – gör genomdrivandet än mer märkligt.
Det är som att blotta tanken på att flera avvisningar snart skulle tvingas äga rum i stor omfattning började kännas så pass känsligt att trycket helt enkelt blev för hårt för att hålla fast vid annars gällande principer under ett valår.
Det går att på ett mänskligt plan sympatisera med varje fall av ofrivillig utvisning, och hur det därtill påverkar andra personer.
En hållbar migrationspolitik måste däremot sträcka sig längre än så och vuxet nyktert se till helheten på ett annat sätt. En vanlig talepunkt från delar av oppositionen just nu är att ansvaret för haveriet ligger hos regeringen. I det ligger mycket men det går inte att komma från Centerpartiets agerande. Partiet vill gärna tona ned sin ofrånkomligen avgörande roll till att handla om att lite passivt ha låtit "släppa igenom" lagen – för att låna centerledaren Annie Lööfs bevingade ordval.
Lööf och Centerpartiet använder gärna i årets valrörelse den dramatiskt slagkraftiga parollen om att våga stå pall mot rådande tryck i olika frågor. Här borde man i försomras ha levt upp till just det.
