Skiljelinjen är inget streck ritat med penna, utan snarare en kinesisk mur. Så har det varit sedan han slog igenom för tiotalet år sedan, och så är det alltjämt.
Det kan möjligtvis bero på den smygrasism som existerar på sina håll och kanter, och som i vissa fall är ganska illa dold. Eller så är det ett resultat av det där gränslösa självförtroendet som liksom får en att le lite plågsamt efter varje uttalande – man vet helt enkelt inte om man ska skratta med eller åt honom. Å andra sidan: är det någon människa som förtjänat att ha hybris, och som dessutom gjort den till en del av sitt varumärke, så är det ju Zlatan.
Samtidigt börjar det bli alltmer uppenbart att hans största arv knappast är skapat på en rektangulär gräsyta. Istället har Zlatans sociala resa – från den fattiga uppväxten i Rosengård till dagens mångmiljonärstillvaro – kommit att bli en inspirationskälla och verklighetsförändrare för tusentals svenska barn med invandrarbakgrund.
Det är ju, tragiskt nog, så att det fortfarande är lättare att få jobb om man bär ett traditionellt svenskt för- och/eller efternamn. För övriga är risken större att man misstänkliggörs och hamnar i ett utanförskap. Åtminstone var och är det så. Framtiden är nämligen ett annat kapitel, som med Zlatans hjälp kan få ett narrativ som skiljer sig markant från det som härskat tidigare.
Dessutom får man inte glömma vad han har gjort för bilden av Sverige i ett utifrånperspektiv. I praktiskt taget samtliga länder jag besökt under mitt vuxna liv och där min härkomst kommit på tal så har nästa replik, trots språkförbistringar, alltid varit densamma:
– Ah, Zlatan Ibrahimovic?
Fotbollen är ett universellt språk i det avseendet. Nu är dock Zlatans landslagskarriär tyvärr över, och i sinom tid lär även hans 47:or placeras på hyllan. Därefter har han möjligheten att göra ännu mer än det han redan gjort för Sverige och dess invånare. Han kan slå världen med häpnad även som ambassadör och förebild.
Det är en makt som inte många förfogar över. Därför hoppas jag att Zlatan förvaltar den väl.
