Uppvuxna i 30- och 40-talets Sverige visste båda att rättigheter som alla – såväl arbetsgivare som arbetstagare – idag betraktar som givna, har andra tagit strid och slagits för.
Mitt första möte med en förstamajdemonstration som jag minns, var på Götaplatsen 1979. Nyinflyttad till Göteborg och med en pojkvän engagerad i SSU skulle vi förstås gå och lyssna på talet.
Ett minne som etsat sig fast var den något äldre publiken som sjöng med i Internationalen, höll varandras händer över sina huvuden och som utstrålade stolthet av sällan skådat slag. Att vara arbetarklass 1 maj gick inte av för hackor.
Genom åren har jag som reporter bevakat ett och annat demonstrationståg och pratat med arrangörer som sorgset konstaterat att demonstrationstågen var både längre och tätare förr. Efter blåsorkestern och fanbärarna har det blivit allt glesare i leden.
Men plakatens budskap finns kvar. För även om man inte samlas dagen före och textar ”Lika lön för lika arbete”, ”Dagisplats åt alla” eller ”Bättre vård”, använder man sig av digitala plattformar och publicerar sitt budskap på twitter, i bloggar, poddar och på facebook.
Bland alla meningslösa inlägg finns trådar där argument och motargument formuleras, samtalen i poddarna sätter saker och ting i sitt sammanhang, man gillar och dissar andras facebookinlägg, och sammantaget åstadkoms ett engagemang som inte går av för hackor.
Även om dagens unga inte tar på sig slips och dammar av finkappan, är intresset för samhällsfrågor stort. Mitt i den flora av högt och lågt som utspelas på nätet har den unga generationen oftast mer kunskap i olika frågor jämfört med vad mina föräldrar hade. I dag finns också bättre förutsättningar att bry sig om samhället. Det är egentligen bara plattformen som är annorlunda.
Trevlig helg!
