Sanningens ögonblick. Den dramatiska titeln på Annie Lööfs nyutgivna bok (Ekerlids förlag) kan inte vara framhastad. Genomgående tas just upp situationer som, ibland till och med uttalat, ska statuera exempel på när Lööf behövt ta viktiga beslut och visa prov på ledaregenskaper.
Dubbeltydigt nog blir det även ett uttryck som kan appliceras på vägvalet i höst om Alliansen blir mindre än de rödgröna.
Utgångspunkten blir här idéprogramsprocessen som vintern 2012/2013 fick partiledaren att avbryta sin semester i Thailand för att hålla uppmärksammad presskonferens hemma i Stockholm. Förslag som fri invandring och slopandet av skolplikt skulle nu minsann avfärdas inför stämman några månader senare. Någon ordning måste det vara även i ett folkrörelseparti, lyder narrativet.
Historier som denna tas upp för att visa på att Lööf minsann själv kan ta tag i svåra utmaningar och med egen handlingskraft aktivt styra upp. Starten var trots allt motig när hon blev vald 2011, bland annat hennes sätt att formulera sig och framträda fick stor kritik som otydlig och stel.
I stället för att i boken blunda för första tiden tillägnas den stort fokus för att iscensätta berättelsen om den stora vändningen.
Samtidigt blir bilden överlag svår att riktigt se som annat än mekaniskt tillrättalagd. En naturlig invändning när det gäller idéprogrammet är att Annie Lööf som partiledare borde ha känt till vad för material som skulle presenteras och vad för kommenterar det kunde vålla, internt och för allmänheten i stort.
Ett annat sådant fall gäller partiledarkandidaturen. Lööf beskriver hur hon, när frågan om ny partiledare blev aktuell, tidigt funderade kring om hon skulle ställa upp och bli partiledare eller inte.
Sådana beslut kräver eftertanke. Men det märkliga blir beskrivningen av hur enkelt det i sig var, skulle hon ställa upp skulle hon självklart bli vald. Inga reflektioner görs om tänkbara motkandidater och varför hon var så övertygad om sitt stora stöd.
Här blottläggs problemet med att försöka skapa en korsning mellan valpamflettsbok av amerikanskt snitt med klassiska, svenska partiledarmemoarer. Som högst aktiv politiker finns inga incitament att genuint reflektera. För väljare som vill sätta sig in djupare i partiets politik kan de rent politiska kapitlen visserligen vara av intresse, men inget kontroversiellt presenteras och hur viktiga ämnen som än tas upp är det inte tal om nya perspektiv. De politiska resonemangen går, såklart, i linje med en strategi.
Med denna bok som bakgrund är frågan om Annie Lööf senare kommer att ge ut en mer regelrätt självbiografi. Allt skulle då kontrasteras mot hur själva skeendena i karriären porträtterades valåret 2018.
LÄS OCKSÅ: Lööf borde säga nej till amnestiförslag
LÄS OCKSÅ: Trollhättan först ut i Lööfs valrörelse
