Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
PROVA

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Image - 1
värdigt liv. Kenneth Eriksson från Trollhättan är en av alla de som drabbades av den stora psykiatrireformen som genomfördes 1995. Livet blev ett än mer kaos för många. För Kenneth Eriksson blev Inagården räddningen. I dag lever han äntligen ett värdigt liv.

"Alla dagar är bra nu"

Han trivs äntligen med livet, Kenneth Eriksson. Egen bostad, vänner, arbete och egna pengar. Men så har det inte alltid varit. Han var bara 16 år när han placerades på rättspsykiatrisk klinik i Vänersborg.

Det var inte så att Kenneth Eriksson begått ett fruktansvärt brott och därför dömts till rättspsykiatrisk vård, RPV. Men han var stor, mycket stark, fick ibland väldiga vredesutbrott och därmed bedömdes han som särskilt vårdkrävande. När han var 16 fick han även diagnosen schizofreni, vilket så småningom visade sig vara fel.

– Kenneth har däremot en svår Asperger syndromsjukdom, berättar hans kontaktperson och klippa i livet, Margareta Palmström, och klappar Kenneth ömt på handen.

Vistelserna på RPV fortsatte under längre och kortare perioder i 26 år. Sedan genomfördes den stora psykiatrireformen och Kenneth fick flytta till egen lägenhet i Trollhättan. Varje dag, varje minut blev till kaos och misär.

Kaos

Utan uppstyrda rutiner blev det oklart för Kenneth när han skulle duscha, byta och tvätta sina kläder, hur och vad han skulle äta, när han skulle sova och på vilket sätt han skulle aktivera sig.

Till kommunens personal sade han att han inget behövde. Han sade nej till all hjälp. Efter en tid insåg man på psykosmottagningen att det behövdes en kontaktperson. Det var så Margareta kom in i Kenneths liv.

– I början var det besvärligt. Bland annat med ekonomin. Kenneths mamma skickade pengar till mat. Men snus och mjölk var alltid viktigast. Särskilt snus, det var mycket snus de första åren, berättar hon.

Kenneth skrattar och håller med. Numera räcker det med en dosa Ettans portionssnus i varje framficka i byxan och en i ena jackfickan. Han får också hjälp med att hålla koll på slantarna genom sin gode man.

Höll inte

Att bo ensam var i längden inte hållbart. Kenneth behövde ett gruppboende. Men vägen dit krävde en del av Margareta.

– Jag fick verkligen kämpa. Kommunen var inte ovillig, men det var väldigt svårt att hitta ett lämpligt boende. Kenneth placerades på två olika boenden. Det fungerade så där. På ett boende i Dalsland trivdes han inte alls och gick in psykoser. Tack och lov dök Inagården upp. Jag var tveksam först, men sedan var jag där och tittade. Inagården är enastående. Jag vet inget annat liknande ställe, säger Margareta.

Inagården är ett LSS-boende (Lagen om särskilt stöd) och ligger i det natursköna Tärnsjö utanför Heby i Uppland.

– Kenneth behövde ordning och reda i sin vardag. Det har han nu. Måndag till torsdag är det frukost klockan åtta, arbete fram till lunch och sedan arbete fram till klockan 15. Klockan 17 är det middag, berättar Kenneths stödperson på Inagården, Bengt Persson.

En dag i veckan är det bad/simning eller innebandy på arbetstid. När det är fredag städar man sitt rum eller lägenhet på förmiddagen. På eftermiddagen är det fika.

– På helgen gör vi utflykter. Kenneth älskar att åka bil, han gillar att titta på fotboll. Han är väldigt sportintresserad och gillar att spela landhockey, pingis och att simma. Han är även bra i schack. Och han tycker det är kul att åka till Valbo köpcentrum för att fika och titta på folk, säger Bengt.

Skogsarbete

Bland det bästa av allt är få reda sig själv i egen lägenhet i ett boende där ytterligare tre lägenheter med ett gemensamhetsutrymme finns. Och Kenneth känner sig behövd.

– Inagården har en farm med djur och skog en halvmil från boendet. Där arbetar Kenneth med timmer och ved, ibland med andra sysslor som lövkrattning, sophämtning och snöskottning. Han får lön och det betyder mycket, förklarar Bengt.

Kenneth inflikar att han fortfarande är väldigt stark och lyfter stora stockar som ingenting.

– När någon vill ha hjälp med något tungt ropas det alltid på ”Eriksson”, säger Margaretha och skrattar.

Nu har Kenneth bott på Inagården i elva år. Det är hemma för honom nu. Där finns tryggheten och han kommer att stanna kvar i sin lägenhet med fortsatta insatser och stöd från Inagården.

– Han har blivit en favorit, alla tycker så mycket om honom. Han är snäll, omtänksam och väldigt givmild, säger Bengt.

Hör till familjen

Och för Margareta har Kenneth blivit som en i familjen. De hälsar på varandra flera gånger om året och Kenneth finns, om inte alltid, ofta i Margaretas tankar.

– Att det blir så här bra händer inte ofta. Av alla som har haft det så svårt som Kenneth och som jag varit kontaktperson för har det gått bäst för Kenneth. Han är alltid glad när han ska åka tillbaka till Inagården. Det gör mig alldeles varm i hjärtat. Du är mitt hjärtebarn, Kenneth, säger hon.

Kenneth ler och nickar.

– Ja, ett hjärtebarn. Alla dagar är bra nu, säger han.

Image - 2
Image - 3
MEST LÄST