Årets mottagare av Skytteanska priset, som delas ut av Uppsala Universitet och är ett av de mest prestigefyllda priserna inom statsvetenskap, är Jürgen Habermas. Han är en tysk filosof och sociolog, som trots att han inte är statsvetare, varit väldigt inflytelserik inom just statsvetenskapen.
Motiveringen till priset är att han ”ständigt påmint om, teoretiskt och empiriskt, hur hela demokratins livskraft vilar på förmågan och viljan att genom kommunikativt handlande respektera medmänniskan och med den utgångspunkten kritiskt argumentera och samtala.” Det är ett pris som ligger i tiden, och en välkommen påminnelse om hur samtalet är demokratins hjärta och blod. När Li Bennich-Björkman skriver om Habermas i SvD (25/4) kallar han "samtalsextremist ut i fingerspetsarna."
Att genom samtal försöka förstå en annan människa, som man inte nödvändigtvis delar utgångspunkt med är kärnan i vad Habermas kallar kommunikativt handlande. Det är att sätta medmänniskan framför sig, inte någon ideologi eller vara utanför henne, i centrum. Enligt Habermas, skriver Bennich-Björkman, är just det kommunikativa handlandet väsentligt i en demokrati, mer väsentligt än vad det är någon annanstans. Det är just ett sådant samtalsklimat som växer fram under upplysningen, med hjälp av de då nya påfunden tidningar och kaffehus. Det offentliga går från hovliv till parisiska salonger, från att vara performativt och uppvisande till resonerande och argumentativt.
Sedan kommer massmedierna, och utmanar det lodande samtal som sätter medmänniskan i centrum som demokratin lever av. Radio, tv och numera internet. I vår tid lever vi med en rädsla för att samtalet är hotat.
För hur står det till med den offentliga debatten egentligen? Påminner den genomsnittlige Twitteranvändaren mer om en människa ur societeten i de parisiska salongerna, eller en narr vid ett kungligt hov? Utan att ge något definitivt svar – människan överraskar ju ibland – lutar det för det mesta mot det senare.
Online-arenor är performativa till sin natur, snarare än att ge utrymme för resonerande. Mer hov än salong. Det blir mer av att gå på meningsmotståndare och ryggdunka meningsfränder, snarare än att förstå vad den andre faktiskt har att säga, och utifrån det ett ständigt byggande av det personliga varumärket
Kanske är möjligheten till anonymitet del av problemet. Det är svårare att se en medmänniska i användaren "Benny109309" utan profilbild eller ”neolitiska revolutionens robespierre" med en tecknad figur från barndomen som avatar. Särskilt inför den krypande misstanken att vissa av de som argumenterar mot en är ryska botar. Kanske kan vi bara sätta den medmänniska vi har framför oss i centrum. Hur vet man att den som gömmer sig bakom ett anonymt konto bryr sig på riktigt, eller står för vad den skriver?
Att tro att ett sunt samtalsklimat, som kan livnära demokratin ska växa fram online riskerar att vara självbedrägeri. Samtidigt går det inte att bara dra ut sladden permanent. Däremot går det att logga ut en stund och läsa Jürgen Habermas. Eller se en medmänniska i ögonen.
