Ungerns parlament blev den sista instansen bland Nato:s medlemsländer som godkände Sveriges medlemsansökan. Därmed består Nato nu av 32 länder som tillsammans har lovat att försvara varandra i händelse av en militär attack.
Beslutet att gå med i Nato är historiskt på många sätt. Sverige har inte varit krigförande sedan 1814, då Sverige vann striden vid Kjølbergs bro (norr om Fredrikstad) den 14 augusti. Sedan dess har man inte (som under Napoleonkrigen) ingått i några militära allianser tillsammans med andra länder. Sverige var neutralt genom två världskrig under 1900-talet.
Stödet för Sveriges alliansfrihet och därmed ett nej till Nato-medlemskap har i den svenska opinionen varit överväldigande. SOM-institutet i Göteborg har mätt svenskarnas åsikt i Nato-frågan sedan 1994. I två decennier hände i princip ingenting. Nej-sidan låg stabilt på över 40 procent, ja-sidan pendlade kring 20 procent. Men för tio år sedan skedde en svängning i opinionen. Efter Rysslands invasion av Krim och östra delarna av Ukraina fick ja-sidan ett övertag för första gången någonsin i opinonen år 2015 och 2016. Sedan var det jämnt mellan ja och nej till Nato, till opinionsforskarna år 2022 kunde registrera den största och snabbaste opinionsförskjutningen som hittills uppmätts.
Opinionsförskjutningen i 2022 års undersökning var en jordbävning och diagrammet ser också ut som när en seismograf noterar en sådan. Stödet för ett svenskt nato-medlemskap ökade från omkring 30 till över 60 procent. Samtidigt rasade motståndet ned till omkring 15 procent.
Rysslands annektering av Krim 2014 och Rysslands invasion år 2022 har fått både allmänheten och de politiska partierna att omvärdera Sveriges säkerhetspolitik. Både det socialdemokratiska partiet och partiets sympatisörer bytte åsikt i frågan på bara några månader. Det var synd att det krävdes en fullskalig invasion av Ukraina innan denna omsvängning skedde, för tecknen på Rysslands förmåga och vilja att starta krig har varit tydliga sedan invasionen av Georgien år 2008.
Det är lätt att vara efterklok, men både Sverige och Nato som helhet borde ha rustat upp mer efter år 2014. Vår beredskap för en förnyad aggression från Ryssland skulle ha varit bättre. Ammunitionslagren borde ha varit fulla. Beroendet av den ryska gasen skulle ha brutits. Friheten för den ryska eliten att leva lyxliv i väst borde ha begränsats. Ukrainas försvar borde ha fått mer utbildning och träning av västländerna.
Sveriges process mot att bli medlem av Nato borde ha varit mycket snabbare. Finland har varit medlem i snart ett år. Sveriges regering har varit tvungna att spela med i det diplomatiska spelet med Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan och Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Både ländernas ledare har utnyttjat Sveriges ansökan för att vinna både inrikespolitiska och utrikespolitiska fördelar. Förhoppnings är det slut med detta i och med att Sverige blir medlem av Nato. Även Ungern och Turkiet borde inse att de har ansvar för att tillsammans göra alliansen stabilare och säkrare.
Så sent som i höstas skakade Viktor Orbán hand med Vladimir Putin i Peking. En tid därefter meddelades att Ungern skulle öka(!) gasimporterna från Gazprom inför vintern. Orbán insåg nog att efter Turkiets ja gick det inte att hålla emot längre, det politiska trycket skulle bli för hårt på Ungern. Det är tyvärr svårt att tolka det långa förhalandet som något annat än Ungern har gått Rysslands ärenden i denna fråga. Men nu kan vi sluta det här kapitlet i historien och se fram emot att Sverige får ett bättre säkerhetspolitiskt läge.
