Därefter följer en säregen blandning av pop, jazzstandards, gospel och egna verk, som alla omarrangerats till gruppens
sättning. Imponerar mest gör tolkningen av John Lennons "Imagine", där Hanna Svensson, med sin lågmälda, vädjande röst, skapar en svävande stämning i lokalen, och "Wayfaring stranger", en traditionell gospel med vackra undertoner av soul.
Mer klassisk jazz som "Autumn leaves" och "Hallelujah, I just love her so" hörs också. Men låtarna, som den insatte säkert spelat sönder sådär en hundra gånger, känns aldrig tradiga eller krystade. Musiken och tolkningarna blir i stället flytande, och säregna i sitt uttryck.
Hanna Svensson är också från början karismatisk i sin scennärvaro. En hyfsat liten publik verkar inte göra någon skillnad. Det handlar om musikalisk perfektion, varje ton känns rätt placerad.
Inget av detta kommer som någon överraskning. Ewan Svensson räknas sedan länge till landets mest respekterade jazzgitarrister, Tommy Holmgren (trummor) är även han gammal i gamet, och Mattias Grönroos (kontrabas) tillhör den yngre jazzgenerationens toppskikt.
Och i och med fusionen av dessa musikers talang får det fåtal som dykt upp i kyrkan denna torsdagskväll en kollektiv, dynamisk upplevelse ur musiken. I alla fall om ni frågar undertecknad.