I Lextorpskyrkan i Trollhättan råder stor aktivitet för att hjälpa flyktingar och här kommer man ofta i kontakt med människor med svåra levnadsöden.
Diakon Agneta Van der Poel stöttar nu den syriska familjen Elyas som fick visum till Grekland och efter svåra umbäranden under flykt kom ifrån sina äldsta söner Georg och Cristian. Mamma Reta kom till Sverige med yngsta sonen Markus, sex år, 2014 och pappa Ajam år 2015.
– De äldre sönerna befinner sig nu i Libanon där det söker asyl och de har försökt ta sig till svenska ambassaden i Turkiet och till Amman i Jordanien men försöken har misslyckats då de inte ens fått lämna landet, berättar Agneta.
Ajam som är syrisk-ortodox präst och aktiv i syrianska församlingen i Trollhättan har precis börjat på SFI (svenska för invandrare) medan Reta mår ganska dåligt, hon sover knappt på nätterna och orkar inte koncentrera sig på studier i svenska ännu.
– Jag märker att du redan lärt dig mycket Ajam, säger Agneta och får ett nickande från Ajam. Med hjälp av tolk från Libanon kan de båda berätta om livet nu – med oro och väntan.
Glädjeämnet är lille Markus som går i förskolan. Han lär sig svenska snabbt och hjälper föräldrarna såg gott han kan.
Reta berättar att det jobbigaste just nu är att äldste sonen fyller 18 år till sommaren och om han tvingas tillbaka till Syrien blir han soldat i det pågående inbördeskriget.
Ajam berättar att det är mycket dyrt att leva i Libanon.
– Det är dyrare än både Syrien och Sverige till och med, säger han.
För familjens hela ersättning på cirka 14 000 i månaden ska de betala hyra, busskort, internet och mat med mera, men också betala pojkarnas rum och mat i Libanon – det går naturligtvis inte ihop.
Pojkarna bodde först på en camping men nu bor de i en liten lägenhet i norra Libanon som ofta är kall då de endast får sex timmars ström om dygnet. De längtar och mår dåligt.
Reta och Ajam berättar också om de svåra motsättningar som landet har mellan kristna och muslimer.
Reta och Markus, som har alla handlingar och kan resa fritt, har varit nere hos sönerna i Libanon en period, men då drogs genast ersättningen från Försäkringskassan in.
Föräldrarna berättar om lille Markus, hur ledsen han var när de äldre bröderna inte kunde följa med till Sverige – han kunde bara inte förstå varför.
– Bröderna är ju hans bästa kompisar som leker med honom hela tiden, säger Ajam.
Agneta har försökt ringa ambassaden i Jordanien men inte lyckats nå fram ännu, men hon kommer inte att ge sig – även om det kan kännas tröstlöst.
– Ansökan till Migrationsverket är inskickad och det behövs bara fingeravtryck och intervju med pojkarna. Om de bara fick lämna flygplatsen och komma till ambassaden, säger diakon Agneta.
Fotnot: På lördag kraftsamlar kyrkorna i Trollhättan, läs mer på nästa sida.
