Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies
PROVA

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 49 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

Historien om spionstämplade Morjärvmannen

1950-tal. Kalla kriget. Rysskräcken. Mitt i allt detta åkte Karin och Sanfrid Eriksson till Leningrad. En resa de bittert fick ångra. 1976 greps Sanfrid, anklagad för ryskt spioneri. Men makarna hade bara roat sig – och tittat på konst.

– Vi ville se Leningrad och det var en väldigt trevlig resa där vi träffade många härliga människor. Vi sov ingenting, men vi var vana för vi satt ofta vak på Källshagens sjukhus.

Det är Karin Eriksson som berättar historien om sin nu döde make Sanfrid, som kom att kallas Morjärvmannen i press, radio och tv. Han greps för landsförräderi nästan två decennier senare. En rysk spion, sades det. Men Sanfrid och Karin var inga spioner.

– Vi var helt vanliga arbetare, säger hon.

Jobbade på Källshagen
Paret Eriksson flyttade till Vänersborg 1948 och jobbade på dåvarande Källshagens sjukhus i elva år. De bodde i personalbostäderna i närheten av Mariero. Det var ett fint hus där det fanns äpple- och päronträd i trädgården och barnen kunde springa runt. Men livet blev inte riktigt som de tänkt sig. Efter Rysslandsemestern blev ingenting sig likt.

– Vi fick reda på av fackordföranden att någon hade kommit och frågat om Sanfrids åsikter under tiden vi var i Ryssland, säger Karin.

Och kanske väcktes första tankarna om att Sanfrid var en rysk spion när makarna ansökte om visum. Att styra kosan till Ryssland på den tiden hörde nämligen inte till vanligheterna.

– Det skulle ta två månader att få visumet genom turistbyrån, sa de. Då gick vi istället till ambassaden själva och då fick vi det på två dagar. Det var mycket ovanligt, men Sanfrid var en företagsam man, säger Karin.

Flyttade till Norrbotten
Det året startade bevakningen av familjen Eriksson, som ett år efter resan flyttade från Vänersborg upp till Norrbotten och det lilla samhället Morjärv. Sanfrid insåg med tiden att han var bevakad. Underliga män i rock och hatt stod och lurade i buskage.

Grannar och bekanta hade också värvats som hemliga meddelare. Alla skulle hålla ett öga på familjen – när de kom och när de gick, vad som fanns i deras hus och vad de pratade om.

– Det var obehagligt. Vi visste ju inte vad vi var anklagade för!

En höstdag 1976 greps Sanfrid Eriksson och blev Morjärvmannen med hela svenska folket. Tidningsrubriker som "Spion avslöjad – greps efter lång spaning av Säpo" och "En ny Wennerström?" trycktes.

Han hölls häktad i en månad, sedan sprack bevismaterialet. Morjärvmannen var fri igen.

Äntligen upprättelse
Makarna Eriksson, som fått många år av sitt liv kantat av oro, började efter frisläppningen skriva en bok om händelserna. Men den var svår att färdigställa utan Säpos hemliga dokument. Efter 32 år, när Säpo sände sitt material till Riksarkivet, fick Karin äntligen se dokumenten om sin man – 2 000 sidor – och boken kunde färdigställas.

Sanfrid är död sedan 1990. Men äntligen får han upprättelse.

– Det gör mig ont att Sanfrid sågs som en grov brottsling och förföljdes under så många år, men sanningen bör komma fram. Jag lovade min make att en gång ge ut vårt material i bokform. Det löftet har jag nu infriat, säger hon.

– Det är mycket utlämnande för oss båda. Men han var alltid modig, modigare än jag.

Fotnot: Boken som heter "Morjärvmannen och Säpo", skriven av Sanfrid och Karin Eriksson, släpptes 13 juli 2011. Man kan också läsa mer på www.morjarvmannen.se

Vanersborg1953.jpg
Portrattbild karin.jpg
bostaden.jpg
MEST LÄST