Filmrecension: Pelle Kanin

Man vet att man börjar bli gammal när man håller med den sura gamla grannen om att hans fina, välskötta trädgård borde få vara fredad från ett gäng ouppfostrade gnagare.

Men eftersom den kaxige Pelle Kanin och hans trillingsystrar Flopsy, Mopsy och Bomullssvans samt kusinen Benjamin är så roliga och ulligt gulliga kalibrerar man snabbt om sina sympatier. Det svenska röstarbetet, med Linus Wahlgren och Molly, Frida och Mimmi Sandén i spetsen, är omsorgsfullt gjort och dialogen på modernt vis vitsig och snabb.

Det blir också svårt att inte ryckas med i den hämningslösa partystämning som uppstår när kaninerna och övriga djur på markerna tar för sig av både trädgård och hus när den gamla ägaren plötsligt dör och lämnar alltihopa föräldrafritt.

I "Pelle Kanin" berättas historien om hur kaningänget får en ny motståndare i Thomas, den minst lika nitiske arvingen till huset. Han (Domhnall Gleeson) gillar inte heller kaninerna men däremot deras beskyddare Bea, vilket skapar en helt ny konfliktlinje.

"Pelle Kanin" har redan blivit uppmärksammad på grund av den scen där kaninerna attackerar sin rival med björnbär, något han är mycket allergisk mot. (Att de lite tidigare elektrifierar hela hans hus så att han får elchocker så illa att han till slut ramlar ned från taket och svimmar av i flera timmar verkar däremot ha flugit under radarn.)

Det är enkelt att raljera över nitiska föräldraorganisationer men faktum är att handlingen är i våldsammaste laget. Konflikten mellan kaninerna och den nya grannen påminner nästan om hur Tom krigar mot Jerry, eller hur det brukar gå till när Snurre Sprätt är farten. Klassisk dratta-på-rumpan-humor är såklart aldrig fel men eftersom den här filmen kombinerar verkliga människor med de animerade djuren blir den upptrappning som äger rum över grönsakslandet till slut väl grov och tröttsam.

Som tur är bottnar filmen också känslomässigt i det faktum att kaninerna faktiskt är föräldralösa och ser på Bea som en mamma. När "Pelle Kanin" tillåter sig att stanna upp och låta sorgen kännas får den äntligen lite välbehövligt hjärta.

Miranda Sigander

TT