Senast TTELA skrev om Nina Johansson var 2008. Då hade hon precis gått klart en serietecknarutbildning på Högskolan i Gävle och höll sin första utställning i samband med Novemberfestivalen. Men sedan dess har det varit relativt tyst om den nyblivna 30-åringen.
– Efter utbildningen var jag helt övertygad om att det var serietecknare jag skulle bli. Men sen hamnade jag i Trollhättan igen och så hände det en massa andra saker. Så det har legat på is till och från under de åren.
De andra sakerna innefattar bland annat ett jobb som kulturassistent på N3, en flytt till Göteborg – och för ett knappt år sedan ankomsten av sonen Henry.
Men så i oktober blev hon mer eller mindre tvingad av sina vänner att starta ett Instagramkonto (drawnbynina) med sina bilder – och kom ganska snart upp i närmare 1 000 följare.
– Jag gjorde ett porträtt av en tjej på Instagram som heter Karins konstgrepp, som har jättemånga följare, och taggade henne, så då kom jag upp i 900 följare på några månader. Där har jag fått jättemycket uppmuntran.
– Det roliga är i att det i efterhand är många som vill att jag ska göra porträtt av dem eller deras kompisar. Nu håller jag på med ett familjeporträtt till en kompis som bor i ett kollektiv bestående av tre tjejer och två katter.
Anledning till den tidigare stiltjen kan vara svår att förstå för de som sett hennes träffsäkra teckningar:
– Jag har inte trott på mig själv helt enkelt. Jag har inte tänkt att någon skulle vara intresserad av det här. Jag sitter hemma, tittar på tv och ritar liksom – det är väl inget intressant. Men jag har som sagt alltid haft någon dröm att göra någonting med det, även om jag inte vet vad.
Med åren har andelen ritade serier stadigt minskat till förmån för enstaka bilder och porträtt.
Den där utställningen 2008 blev också startskottet för den egna stil som hon sedan dess utvecklat. Hon berättar att den ursprungligen härstammar från en gammal bild hon såg på en kille som såg ut som en tumme (!):
– Han hade ingen haka. Det var en jätteplatt, konstig bild i en skolkatalog eller någonting för jättejättemånga år sedan. När jag första gången fick frågan om att göra utställningen hade jag ingen aning om vad jag skulle göra, så då blev det bara det här. Den absolut första i den stilen var en bild på Frankenstein. Sen har den kommit tillbaka hela tiden.
Varför tror du det?
– Dels tycker jag att det är väldigt roligt, dels är det ganska lätt att få fram porträttlikhet. Jag fick ett tips av en gammal bildlärare en gång när vi skulle rita kroki – han sa: rita det du ser och inte det du vet. Det har nog följt med någonstans hela tiden.
– Man vet ju hur en mun eller ett öga ser ut. Då är det lätt att tänka att det ska vara så. Men om man tittar precis hur det ser ut på bilden så kanske det faktiskt svänger åt något håll – det gör att det blir mer porträttlik.
Kollar du efter speciella särdrag i personer du ska rita av?
– Nej, det gör jag nog inte. Jag ritar det jag ser. När jag börjar gör jag bara en båge som är huvudet, sen gör jag näsan och ögonen, och sen bygger jag därifrån.
Hur lång tid tar en bild?
– Ett tag gjorde jag en bild per kväll. Men beroende på hur många gånger min son vaknar, så tar det sex-sju timmar. Så fort han sover ritar jag.
Framöver hägrar fler projekt. Bland annat fler porträtt (inför jul gjorde hon ett tiotal), en utställning på Hisingens kulturlåda – och så har hon börjat fila på ett barnboksmanus om en förälder och ett barn som byter roller med varandra.
Ja, mycket har hänt på kort tid. Sedan Instagramkontot drog igång i höstas har hon som sagt tecknat med en högre växel i än tidigare. Men mycket av äran bakom produktiviteten ska också tillskrivas den relativt nyblivna mammarollen.
– Det är ju hela tiden en stress. Men jag tror att den är lite bra för mig. Den har gjort att jag har massproducerat. Jag har gjort slut på tre-fyra block sedan september. Den får mig verkligen att komma igång. Jag skyndar mig som fasen för att hinna allt jag tänker att jag ska göra.
Som liten satt hon och hennes syster ofta och ritade om kvällarna tillsammans med pappa Lennart. Något som Nina tror har präglat henne:
– Jag kanske inte har blivit så jätteinspirerad av vad han ritade, utan mer att han ritade. Jag tror absolut att det spelat stor roll. Istället för att det var någonting man gjorde för att fördriva tiden ibland så var det så jag lekte med min syster. Vi ritade oändligt mycket teckningar.
– Nu är det min plan att det aldrig ska gå längre än några dagar utan att jag ritar någonting. Om man bara kommer igång med det blir det som ett måste helt enkelt. Det är som det var när jag var liten – och det känns jättebra.
