Slowgold trivs i mörkret

Amanda Werne, som ligger bakom artistnamnet Slowgold, fortsätter att arbeta med musiken i ett produktivt tempo. I fjol släpptes "Drömmar" och den 23 februari är det dags för det sjätte albumet på sex år, "Mörkare".

- "Drömmar" var mer ljus i sin känsla. Ljusa känslor som naivitet och ilska. Jag upplever att "Mörkare" är ett systeralbum eftersom att det visar den andra sidan, berättar Amanda Werne.

Hon syftar på sorg och andra känslor som hon upplever som mörka.

- När jag mår dåligt är det för att jag inte har ork eller tid att landa i sorg eller de andra känslorna som jag har. När man då lyssnar på mörk musik är det som att man blir omplåstrad och läker. Men det är ingenting man behöver tvinga sig in i, att “nu ska jag bearbeta min sorg” utan man får vila i musiken. Det hoppas jag att folk kan känna också när de lyssnar på den nya skivan.

Paus från musiken

Delar av det nya albumet skrev hon på den skånska landsbygden, och när hon var som mest produktiv kunde hon skriva en låt per dag.

Även om musiken länge varit en stor del av Amanda Wernes liv, berättar hon att hon då och då behöver avbrott.

- Jag får väldigt mycket starka känslor av att lyssna på musik och man behöver pausa från det ibland. Inför skivan jag släpper nu har jag lyssnat mycket på mitt gamla favoritband The Cure och det är ju väldigt mörk musik. Tom Waits älskar jag. Bonnie 'Prince' Billy. Sisters of Mercy. Väldigt mörk musik alltihop inser jag nu, säger hon och skrattar.

"Mer än tillräckligt"

Slowgold har hyllats av kritiker, och både i recensioner och i intervjuer återkommer frågan: "När sker det stora genombrottet?"

- När man får den frågan är det ju lätt att tänka att man borde göra någonting mer än det man redan gör. Det är lätt att glömma bort att det jag gör är mer än tillräckligt, att jag inte måste prestera ytterligare. Det finns mallar för att slå igenom men är de verkligen intressanta att jobba efter?

- Det är lätt att hamna utanför sig själv när man får mycket feedback. Ens arbete blir en rapport till omvärlden i stället för en process inom en själv. Det är såklart helt fantastiskt roligt att få så mycket positiv kritik. Jag behöver omvärlden och jag speglar mig i omvärlden och folks reaktioner så jag skulle inte vilja vara utan det. Men om man inte passar sig tror jag man kan glömma varför man håller på överhuvudtaget, säger Amanda Werne.

TT: Är du en prestationsmänniska?

- Jag är en prestationsmänniska som aktivt jobbar bort från det hela tiden. När jag skriver låtar sätter jag mig inte ned och funderar på hur det ska kunna bli ännu bättre, utan det är en stor process är att acceptera saker som de blir och att vara snäll mot sig själv. Jag tror också att det är därför jag inte får skrivkramp, för att jag inte tänker hur det ska bli, eller vem som ska tycka om det.