Filmrecension: Min faster i Sarajevo

Han var en av de många behållningarna med Gabriela Pichlers hyllade debutfilm ”Äta sova dö” från 2012. Milan Dragisic – till vardags säsongsarbetande fastighetsskötare på en semesteranläggning i Skåne – debuterade som skådespelare i rollen som huvudpersonen Rasas ömsinta men slitna pappa. För sin insats fick Dragisic en guldbaggenominering, men fick se sig slagen på galan av Peter Carlberg ("Avalon”).

Nu ger ”Äta sova dö”-producenten China Åhlander biopubliken en ny möjlighet att uppleva Milan Dragisic förmåga att med hela sin kropp förmedla en kombination av värme och djupaste vemod. I ”Min faster i Sarajevo” gör han huvudrollen som Zlatan, som flydde krigets Sarajevo för 23 år sedan och började om på nytt i Malmö.

Zlatans enda koppling till hemlandet är pengarna som han skickar till sin gamla faster varje månad. I övrigt vägrar han kännas vid sitt förflutna, trots att tonårsdottern Anja (Julia Ragnarsson) hungrar efter att få veta mer om sina rötter. När hon köper två flygbiljetter till Sarajevo (”så att du kan visa mig din skola, din gamla lekplats, bageriet där du köpte bröd”) och ställer ultimatum måste Zlatan för första gången sedan kriget återvända till sin gamla hemstad.

I Sarajevo finns Radmila (Sadzida Setic), fasterns hemhjälp, som tar emot beskedet om Zlatans besök med växande desperation. För henne är ett falskspel på väg att avslöjas, med potentiellt katastrofala konsekvenser.

Regissören Goran Kapetanovic, som själv lämnade Sarajevo för Sverige 1992, har med ”Min faster i Sarajevo” skapat 57 perfekta filmminuter. Med Zlatans undertryckta sorg som grundton bygger han en fullständig känslomässig enhet där allt harmonierar – den minimalistiskt vemodiga musiken, det bedövande vackra fotot, det känsliga skådespeleriet. Det är djupt gripande, fängslande, omskakande – och med en gnutta ångesthumor på det. Den här gången ska Milan Dragisic ha sin guldbagge.