Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/9
ANNONS ▼

LeMarc: "Varje sång är som ett kapitel"

I dag släpps Peter LeMarcs nya skiva "Den tunna tråden". TTELA hälsade på hemma hos Trollhättans obestridde soulkung för ett samtal om liv, död, musik och varför allt nu dragits till sin ödesmättade spets. – Det här kan bli det sista jag gör, säger han.

– I den röda soffan är det bäst ljud. I mitten. Ja, ni ser ju själva hur högtalarna är placerade. Vi kan börja med att lyssna på några låtar så att ni fattar vad det handlar om, säger Peter LeMarc och plockar fram de tillhörande texterna som vi sedan matas med en och en i takt med att skivan fortskrider.

Det har bara gått några minuter sedan vi äntrade hans hem i Bagarmossen, och nu fylls lyssningsrummet av musik från albumet "Den tunna tråden".
Några lösryckta tankar far snabbt igenom huvudet. Är det Van Morrisons Astral Weeks-band som skickat ett vykort från 1968, sedermera utdelat i Atlantis Studio år 2016 av en brevbärare vid namn T Waits? 

Och mitt i flödet: En röst stabil likt en klippa i fallfåran under ett påsläpp, en tidlös stämma av Johnny Cashsk kaliber, marinerad i livsvisdom och bärare av en personlig och samtidigt universell lägesrapport om sakernas tillstånd.
Peter LeMarcs uttryck är unikt, nu har det klätts i en tidigare aldrig hörd musikalisk skrud och medan kaffet kallnar insuper vi det utan att ett ord uttalas mellan låtarna.
– Så, det var sida A, säger han efter att "Nästan lyckliga" klingat ut.
Vi är alldeles tagna av den känslomässiga urladdningen.
Det här känns.
På riktigt.

– Låtarna är skrivna av en 58-årig man som gått igenom massa olika saker. Sådant som många fler än jag gjort – sjukdom, sorg, förlust. Jag tror inte att jag är så jävla unik, säger Peter och fortsätter:

– Skivan handlar om livets ändlighet och flyktighet, utsatthet och sårbarhet. Sen finns några lyckliga ögonblick som det gäller att ta vara på eftersom man aldrig vet vad som väntar runt hörnet. Varför ska någon lyssna på det här? Jag vet inte, men om man någon gång varit med om sorg, sjukdomar och förluster av nära och kära tror jag att man kan känna igen sig. Det kanske kommer vara svårt för 13-åringar att ta till sig det här men de får gärna försöka.

På det personliga planet har LeMarc fått sin beskärda del mörker sedan 00-talets slut.
Först drabbades han själv av cancer 2009 och som inte den smällen vore nog – 2014 slog sjukdomen till även mot hustrun Monica.
– Enda sättet att hantera det var att gå igenom det, vad annars kan man göra? Bara lägga sig ner? frågar han retoriskt.

Det var i början av året som Peter bestämde sig för att göra en ny skiva, det sextonde studioalbumet i katalogen och tillika uppföljaren till "Svag doft av skymning" från 2012.
Som vanligt jobbades det snabbt i den LeMarcska låtskrivarverkstaden. Utrustad med beprövade verktyg som analog diktafon och akustisk gitarr skred han till verket för att bringa ny musik till världen.
Resultat: Tio låtar på tio dagar.

– Tar det mer än fyra timmar att göra en låt funkar det aldrig för mig, inte heller att plocka upp den dagen efter. Ska jag ta mig an något ska det vara lustfyllt. Jag skriver inte varje dag, utan med avsikten att antingen göra ett album eller låtar till en viss artist. Jag spelade länge in demos på en åttakanalig bandspelare från 80-talet, men numera kör jag med Garageband för att snabbt få ner skisserna.

Projektets riktning var tydligt utstakad från början.
– Den här skivan skrevs, spelades in och har i alla led varit tänkt som ett sammanhållet album där låtordningen är oerhört väl uttänkt, säger Peter.
Han benämner hela tiden skivan "LP:n", och det vinylrelaterade begreppet används av en anledning.

– Varje sång är som ett kapitel, där A-sidan har en karaktär, B-sidan en annan. Vill man höra skivan som jag tänkt mig den är det LP:n som gäller i första hand, CD:n i andra. För allt hör ihop. När det gäller streaming som Spotify tycker jag för det första att ljudet är dåligt och för det andra undrar jag hur många som egentligen lyssnar igenom ett album från A till Ö. I stället blir det som att någon rivit ut kapitlen i en bok och presenterar dem helt sönderryckt. Jaha, först Tolstoy och sen direkt över till ”Barnen i Bullerbyn”.

Kompositören och arrangören Leif Jordansson, också han från Trollhättan, kopplades in på ett tidigt stadium när de nya låtarna skulle tas vidare.
Redan 1980 stod denne och Peter på scenen tillsammans under en antikärnkraftsgala i Polhemsgymnasiets aula. Dock är det först på senare år Trollhättesönerna börjat umgås närmare, och LeMarcs tanke nu var inledningsvis att anlita Leif som arrangör av skivans symfoniska inslag.

– Det började med att han fick mina snabbskisser och så fort jag skickat över en låt kom det ett fantastiskt förslag i retur. Leif gör inte stryka medhårs-stråkar, det skaver lite, ungefär som om någon sticker en penna i sidan på dig och det gillar jag. Vi har samma referenser, berättar Peter.
Jordanssons roll kom att växa i takt med att arbetet fortskred och han intog en central roll under tillkomsten av skivan.

– När det drog ihop sig till inspelningen lät jag Leif sätta ihop bandet. Så jag var skitnervös första dan, det var ju han som hade fixat alla musiker – många av dem unga från jazzen och teatern – så jag var som en främling på min egen inspelning, säger Peter och skrattar.

Det visade sig att Jordansson haft den rätta fingertoppskänslan när det att handplocka teamet som skulle sjösätta låtarna och på vilket sätt dessa smyckades ut.
Givetvis med Peter som amiralen med sista ordet.
– Leif måste nämnas i versaler, han har bidragit med så oerhört mycket som producent och arrangör av både stråkar och träblås. Han är genialisk och arbetet har varit enormt inspirerande. Sen när vi började bräka mer och mer på väldigt överdriven Trollhättedialekt i studion blev det förstås otroligt kul ...

Inspelningen ägde rum i den anrika studion Atlantis, med ljudteknikerlegendaren Janne Hansson bakom spakarna och det är också denne som mixat skivan.
– Det här var en väldigt behaglig inspelning. Musikerna spelade svagt, det hade gått att prata i normal samtalston och göra sig hörd, berättar Peter.

Han har sedan länge sin filosofi klar när det gäller att fånga det rätta uttrycket:
– Det mesta på skivan sitter i en tagning, jag står i en låda med mik och hörlurar och sjunger med bandet runt om mig. När man väl är i studion gäller det att inte tänka för mycket eftersom det inte får bli så att man skådespelar låten. Alla ska vara ute på blank, tunn is och försöka ta sig fram när den är som skörast och bräckligast. Då blir det som bäst. Perfektion är bara tråkigt. Den här skivan innehåller någon sur ton här och där, men det gör att allt lever – tajming, rytmik och kommunikation är det viktiga, säger han.
Att som LeMarc kunna sätta ord på svårhanterliga känslor utan att falla i klichéfällan och sedan framföra dem med trovärdighet som griper tag i lyssnaren är få förunnat.

Peter räds inte att blotta sig och bli personlig.
– Det ingår liksom i dealen, jag är singer-songwriter och det här vad jag gör. Återigen det gamla Lennoncitatet: ”I like to write about me 'cause I know me”. Jag kan inte skriva om hur det är att jobba som journalist på TTELA eftersom jag inte vet hur det är, även om jag skrev mina egna recensioner i tidningen förr, haha. Men det här har jag levt igenom, det här är mitt livs historia i en sorts humanistisk, kondenserad form.

När "Den tunna tråden" nu når offentligheten sluts på sätt och vis en cirkel. Det har nämligen gått 35 år sedan Peter LeMarc gav ut sin första singel, ”I mitt land/Som vår passion”.
– Jag pressade upp den för egna pengar och la ut den på kommission i affärer som Bengans i Göteborg och Skivmagasinet i Trollhättan. Ingen ville köpa den, minns han.

Att "Den tunna tråden" ska gå samma öde till mötes förefaller högst osannolikt, men Peter är ingen som tar saker och ting för givet.
– Sen 1987 har varenda platta jag gett ut sålt guld eller platina och jag är oerhört tacksam för det, men det betyder inte att någon verkligen köper just den här. Jag tycker i alla fall att den är det bästa jag gjort och ser det här som ett experiment. Går det i nådens år 2016 att få människor intresserade av att ta till sig ett helt album. Eller är det bara streaming som gäller?  I så fall är detta det sista jag gör, säger han.

Och nu ikläder han sig rollen som en sorts skivmissionär som ska resa land och rike runt på en intensiv 15 anhalter lång signeringsturné från Malmö i söder till Umeå i norr.
– Jag måste "put the money where the mouth is" och leva upp till det här om jag nu stått på bolaget och hållit långa tal om att LP-skivan är ett bra sätt att nå ut. Undrar vad jag gett mig in på bara, haha. Hur ska en 58-åring med diskbråck orka detta? Men det ska bli väldigt kul att komma ut och träffa folk och se dem i ögonen.

Orterna han reser till har alla skivaffärer. Undantaget är just Trollhättan, det enda stället som får en speciallösning i form av ett besök på Akademibokhandeln i centrum den 26 november.

– Ville gärna komma till stan av nostalgiska skäl. Hela grejen gör jag för att jag älskar LP-skivor, konvolut med texter och bilder, jag älskar skivaffärer och jag älskar musikälskare. Allt handlar om kärleken till musiken.

 

 

Läs också:

 

LeMarc om ...

... den ständigt återkommande frågan om att spela live, den omtalade scenskräcken till trots:
"Jag har satt punkt och det gjorde jag verkligen med konserten på Skeppsholmen 2014. Och det handlar om att jag blir så jävla nervös. Inte timmarna innan, utan veckor och månader innan. Vore jag ute och giggade varenda kväll skulle det kanske slipas av, men om jag gjorde nåt live var det som att planera D-day. För mig funkar det inte att bara ta gitarren och komma, jag är inte tillräckligt begåvad när det gäller att spela. Alla låtar skulle få gå i E och det blir inte så kul."

LeMarcs förra skivan, i vinylformat. Foto: Stefan Bennhage 

... LP-formatet:
"När jag började lyssna på musik på allvar i tolv-, trettonårsåldern var det under LP-skivans stora tid, den var något heligt där artisten tänkt ut en låtordning som fungerar. 20 minuter per sida, mer får det inte plats om inte ljudkvalitén ska bli lidande. Popmusiken anpassade sig till det där och jag tycker att det är ett utmärkt format, det är vad man orkar ta in. När CD:n kom kändes det så jävla mycket. Och likt en liten japansk teceremoni får man resa sig upp och vända sida, helt perfekt. Tänk 'Blonde on blonde' där en hel sida ”– 'Sad-Eyed Lady of the Lowlands'  – är ägnad åt Sara Lownds. Vilket statement!"

... relationen till Trollhättan:
"Trollhättan har format mig enormt mycket eftersom jag växte upp där och skaffade mig nyttiga erfarenheter som jag inte kunnat få i en stad som Stockholm. Sen har mina låtar om Trollhättan mest handlat om att ta sig därifrån så fort som möjligt, haha. Men det var drivkraften under några år i början, att jag skulle visa dom. Sen är staden som jag minns den är inte kvar, många byggnader är rivna, så där jag känner igen mig allra mest är nere vid älven. Där har det inte hänt så mycket. Både min mor och min moster – som var något av en extramamma – dog tidigare i år, så egentligen är mina enda kopplingar till staden numera några kusiner."

Omslaget är fotograferat av Jan Nordström.

... den försvunna Trollhättestadsdelen Stavre mosse, som han besjunger i låten med samma namn under en passage i verket "Stadens ljud":
"Det var roligt att vara med och fira Trollhättan på det sättet, det kändes rätt att göra det. Jag minns när husen på Stavre mosse brändes och hur Älvhögsborg sedan byggdes. Vi sprang runt där i okaklade bassänger och lekte, fullständigt livsfarligt givetvis."

... omslaget till "Den tunna tråden", fotograferat av Jan Nordström:
"Han var här en kväll och vi satt och pratade om bilderna till skivan. Jan är, precis som jag, väldigt spontan och sa plötsligt att han hade en idé om omslagsbilden. 'Ta av dig naken!', ropade han. Själv tyckte jag inte att Fet-Fransson skulle visa gubbtuttarna på skiva, men jag tog till slut av mig på överkroppen. Jan hängde upp ett skynke och min fru lyste på mig med två ficklampor och det där blev omslaget. LP:n innehåller också en bok med Jans bilder till texterna."

David Bowies "Blackstar".

 

 

... en vinylfavorit från senare tid:
"Det är svårt att plocka en, men Bowies 'Blackstar' var en riktig kick, första gången jag hörde den kändes det bara 'wow!'."

MEST LÄST