Bilden på TTELA:s framsida anspelar visserligen på The Beatles, men frågan är om inte Rolling Stones ligger närmare till hands – i alla fall när det handlar om Ian Rusth. Inför två av hans tre senaste utställningar på Galleri Trollhättan har han pratat om dem som sina sista – i alla fall i Trollhättan. Men inför dagens vernissage, med kompisarna Nils Pedersen, Kjell Brodin och Pea André, håller han lite lägre profil:
– Nja, man får passa sig för att säga sista. Med tanke på den pensionen man har så kanske det inte är den sista – även om jag faktiskt fick höjt 200 kronor sist, säger han.
Ian, Nils och Pea är alla Trollhättesöner som flyttade ner till Göteborg ihop på 70-talet. Kjell är gammal gallerist i Göteborg (som bland annat anordnade Ian Rusths andra utställning någonsin) och hakade på gänget den vägen.
Verken på utställningen kommer från det senaste årets produktion och följer de respektive stilar som var och en har etablerat. Det innebär en frisk blandning av glada färger, slitna ramar, centralperspektiv, slussmotiv, skåp – och hjärtan.
Hur gick snacket när ni bestämde er för att dra ihop en utställning tillsammans?
– När jag och Ian hade utställning förra året bestämde vi för att ha det i år igen, säger Nils.
– Och jag tycker att det är skönt för jag behöver bara ha nio-tio grejer med mig. Är jag ensam så är det 20–25, säger Ian.
– Och du har ju inget körkort heller. Du är ju inte dum, fyller Kjell i.
Hur är känslan att komma tillbaka till hemstaden och ställa ut?
– Det är ju alltid lite speciellt. Det kommer alltid lite kamrater – även sådana som man inte känner igen längre. Sådana man inte sett på 20–30 år. Det är jätteroligt alltså, säger Nils.
Det måste ju framför allt vara väldigt roligt att ställa ut med sina kompisar?
– Ja, vi brukar ha en rolig fest efteråt också, med Bullens korv och mos på Österlånggatan. Men nu är den lägenheten uthyrd så vi får väl gå till Butlers istället, men det är inte samma känsla, säger Pea.
– Nej, sen är man så trött efter ett vernissage när man stått och tjötat. Det är alltid någon obligatorisk skolkamrat som man inte vet vem det är: ”Känner du igen mig?” – nu har jag lärt mig att säga nej, säger Ian och fortsätter:
– I början försökte man hänga med, men nu är det ohållbart. Sist var det världsrekord – då hade vi gått i första klass ihop. Det var alltså 1956 till 1957. Jag hade ju inte en susning om vem det var. Jag träffar så himla mycket folk. Det är inte lätt att komma ihåg, en del är ju fullständigt borta.
