Bergman for dummies: Bergman och barndomen

Att bli vuxen är detsamma som att förlora någonting i Ingmar Bergmans filmer. Fast riktigt vuxna blir aldrig hans rollfigurer. Någonstans inne i den vuxna kroppen finns barnet kvar.

ANNONS
|

"Är det på det sättet att vi som barn sam­lar ihop någonting som vi sedan när vi blir vux­na förslösar?", frågar Sofi (Eva Henning) i filmen "Fängelse" (1949). För att citera prologen så är "Fängelse" en film om "helvetet på jorden", en hemsk historia om spädbarnsmord och prostitution. Men det finns två scener som sprider ljus i mörkret, dels den där Birgitta Carolina (Doris Svedlund) och Thomas (Birger Malmsten) tillåter sig att leka med gamla leksaker, dels den där Birgitta Carolina när hon gömmer sig för polisen träffar en pojke i indianmundering som också han gömmer sig.

Det finns en liknande scen i "Nattvardsgästerna" (1962), mitt i allt det gravallvarliga om Guds tystnad dyker en pojke upp och placerar en strimma hopp hos den plågade pastorn Tomas (Gunnar Björnstrand).

ANNONS

Ett liv för språket

Om man bortser från "Fanny och Alexander" (1982) står barnen sällan i centrum i Bergmans filmer. Men det finns gott om barn och barndomen är en vanlig referenspunkt för hans vuxna rollfigurer. Den som läser Bergmans självbiografi "Laterna magica" inser snart att den egna barndomen gav hans konst ständig näring. "Fanny och Alexander" är full av självbiografiska detaljer.

Men barndomen erbjöd inte bara stoff. I sin bok "Se Bergman" skriver teaterkritikern och författaren Leif Zern att barndomen hos Bergman är en påminnelse om ett liv före språket, men också före andra förvirrande saker som identitet och kön. Extra tydligt blir det i filmen "Tystnaden" (1963) där pojken Johan slits mellan sin fåordiga mamma och hennes språkliga syster.

Barn i vuxna kroppar

Flera av Bergmans tidiga filmer, till exempel "Sommarlek" (1951) och "Sommaren med Monika" (1953), handlar om barnsliga unga människor som gör motstånd mot vuxenvärlden. Det slutar alltid med villkorslös kapitulation, men enligt Leif Zern finns barnet alltid kvar. "Bakom varje huvudperson anar man ett barn, en liten varelse som lever kvar i den vuxna varelsens kropp och ser på världen med oförvillad blick", skriver han.

Ibland visar barnet också sitt ansikte. Som när Tomas i "Nattvardsgästerna" kurrar ihop sig hos sin älskarinna Märta (Ingrid Thulin). Han talar som ett barn och hon rår om honom som en mamma.

ANNONS
TT

Fakta: Bergman for dummies

Den 14 juli skulle regissören och filmdiktaren Ingmar Bergman ha fyllt 100 år. Jubileet firas på alla tänkbara sätt och firarna tar för givet att varenda svensk kan sin Bergman. För den som bara är ytligt bekant med mannen på 200-lappen ger vi här en grundkurs i Bergmankunskap.

ANNONS