Filmrecension: Halloween

Laurie Strode har väntat i 40 år på att få sluta cirkeln. Som ung oskyldig barnvakt blev hon terroriserad av en psykotisk mördare under en fasansfull kväll då han mördade fyra av hennes vänner. I "Alla helgons blodiga natt" (1978) var Jamie Lee Curtis med och skapade filmhistoria när hennes plågade, hårt kämpande och mycket utsatta Laurie till slut blev den ensamt överlevande i gänget. Så föddes skräckfilmsfiguren "final girl", som sedan dess är en stapelvara i genren.

Tydliga drag hos en final girl är att hon inte ägnar sig åt sex och droger som sina, snart döda, vänner. När natten av hemskheter är över är hon visserligen vid liv (möjligen räddad av en man) men bär med sig fruktansvärda ärr.

I nya "Halloween" spelar Jamie Lee Curtis åter rollen som Laurie Strode, nu gråhårig mormor men långt ifrån den bullbakande typen. Hennes ärr har aldrig läkt och hon har ägnat hela sitt liv åt att förbereda sig, sitt hus, sin dotter och tonåriga dotterdotter för ondskans återkomst. Hon vet att han kommer men omgivningen har fått nog av hennes foliehattsbeteende.

"Halloween" stryker ett streck över de uppföljningar som tidigare gjorts i serien. Detta är del två enligt nuvarande historieskrivning, vilket är rätt kul. Det tidigare etablerade släktskapet mellan Laurie och mördaren Michael är borta, liksom flummiga freudianska motivförklaringar. I stället framhålls det totalt oförutsebara våldet i samhället i dag, terrorn, som drabbar utan mening.

Inledningsvis är filmen snyggt drömsk med en obehaglig sekvens från den psykvårdsavdelning där Michael har vistats de senaste 40 åren som visuell höjdpunkt. Alla måsten i genrens ständigt upprepade framgångsrecept finns med och "Halloween" blinkar ständigt mot sin originalberättelse. Är det läskigt då?

Nja, som en tonåring konstaterar på ett för filmen självironiskt vis så "krävs det mer i dag" än så här för att skrämma på djupet. Men det är sliskigt njutbart och det beror på att Jamie Lee Curtis återigen är med och skapar filmhistoria. Vem har någonsin sett en så stenhård mormor ge mördaren en match som den här? Men det verkligt fina är att hon vid sin sida har två andra generationer final girls – dotter och dotterdotter. Budskapet kan inte bli tydligare när de tillsammans tar fajten mot den tyste, våldsamme mannen som vägrar att lämna dem i fred: Nu räcker det.

Miranda Sigander

TT