Filmrecension: Sink or swim

Det här borde inte vara så svårt. Vad som behövs för att korsa feelgood-film med sportfilm är välkänt för minsta babysimmare: Ge oss några av livet stukade personer med relationsproblem och en inte alltför svår utmaning, där de får chans till revansch. Slutet gott – allting gott. Och så ett par bärs i bastun på det.

Allt ovan nämnt finns också i Gilles Lellouches "Sink or swim" men stoffet är ihopsatt på ett så rörigt sätt att hela projektet snabbt sjunker till botten.

Det börjar med en ganska oprecis och krystad metafor om att allt som är bra i livet är cirkelformat (bröst, prickar, skivor) och allt som är dåligt är fyrkantigt (kontorsliv, regler, döden). Sedan fortsätter filmen i samma liksom ofokuserade stil, där det hoppas fram och tillbaka mellan olika livsöden som aldrig fördjupas tillräckligt mycket för att man ska bry sig.

Fransk films stora namn medverkar, i huvudrollen som den deprimerade Bertrand syns Mathieu Amalric ("Falsk identitet", "Quantum of solace"), som tar sig till den lokala simhallen och upptäcker det udda manslaget som tränar konstsim.

Låter handlingen bekant så beror det kanske på att ett mycket likartat scenario utspelar sig i Måns Herngrens "Allt flyter" (2008), som skaparna av den här franska versionen inte verkar vilja låtsas om, samt den svenska dokumentären "Män som simmar".

Det visar sig snabbt att alla i laget har sina sorger och besvär, inklusive den kvinnliga tränaren. Märkligt nog får den lankesiske snubben, den enda som händelsevis inte kan franska, inte någon fördjupning alls, vilket får anses som en kallsup i manus.

Men träningarna blir en fin samlingspunkt, där laget närmast terapeutiskt får chansen att prata om hur de egentligen mår. "Sink or swim" hade kunnat bli en spännande historia om hur en grupp vilsna män lär känna sina inre och varandra och på så sätt helar sig själva och blir bättre män och pappor. Men i stället blir det en konstig mix av fransk slapstick och fransk superpretentiöst drama och ett Hollywoodslut som tar udden av det egentligen fina budskapet att det är ok att vara medioker bara man har lite självinsikt.

Miranda Sigander

TT