Filmrecension: The first purge

Den första filmen i skräckserien, "The purge" (2013), var en "home invasion"-fantasi med Ethan Hawke som vit medelklasspappa i full färd med att försvara sitt hem under purge-natten. Tre filmer senare har den framgångsrika filmserien nu trendigt nog gjort ett omtag för att skildra hur den bisarra traditionen som kallas purge egentligen kom till. Och märkligt nog är serien nu framme och nosar vid den fina skiljelinjen mellan satir och realism.

Det är egentligen bara sloganen "make America great again" som saknas när det nytillträdda partiet "New founding fathers of America" (NFFA) lanserar en ny idé. För att få fart på landet igen ska en tolv timmar lång våldsfylld natt tillåtas. All ilska, frustrationer och tillbakapressad vrede ska släppas fri. Utan påföljder.

Det nedgångna Staten Islands främst svarta och latino-invånare är utvalda som försökskaniner medan resten av befolkningen ska kunna följa den tänkta experimentdramatiken via medier i ett hungerspelsliknande upplägg.

Längst fram på protestbarrikaderna står Nya (Lex Scott Davis), som försöker förmå sina fattiga grannar och vänner att inte acceptera att delta i utbyte mot de extremt lockande 5000 dollar som erbjuds. Den lokala knarkbossen Dmitri följer ståhejet med vaksam blick, för hans del handlar frågeställningarna mest om hur en purge-natt kan påverka hans affärer.

På sätt och vis är det intressant att hela purge-projektet är så otydligt. Exakt på vilket sätt den här planen skulle få fart på ekonomin igen går inte att avgöra. Men utgångspunkten – att folks inneboende blodtörst måste stillas och sedan blir allt bra igen – går tydligen att sälja. Vems ilska handlar det om egentligen? Vilka råkar mest illa ut? Ledtråd: Det är rent fascistoida krafter som kommer i rörelse.

Men för själva filmen är ambivalensen inte så lyckad. Framförallt därför att alla rollfigurer är hopplösa klichéer som inte motsvarar det idéstoff som ligger och bubblar. Filmen urartar i ett distanserat våldskaos som blir både svårköpt och ganska trist att se och i slutändan blir "The first purge" en b-film med för stora ambitioner.

Miranda Sigander

TT