Filmrecension: Widows

I det korrupta Chicago skapar ett misslyckat rånförsök ringar på vattnet. Rånarna dör och pengarna brinner upp men det är inte bara de kvarvarande änkorna som drabbas när deras män lämnar dem i skuld. Händelserna orsakar även oroligheter i valrörelsen, där lokala politiker och gangsterbossar försöker göra upp om makten. Mest i kläm sitter Veronica (Viola Davies) vars make (Liam Neeson) var hjärnan bakom rånet som gick överstyr.

Pengar måste fram och det kvickt. I sin desperation kontaktar Veronica de andra änkorna, som hon inte känner, för att smida en kuppartad plan för att säkra deras överlevnad.

Steve McQueen har genom sin karriär gjort fantastiska filmer, visuellt starka och ofta med Michael Fassbender som musa – "Hunger", "Shame" och "12 years a slave" är en trojka som vilar på lika delar känslomässiga djupdykningar som socialt patos.

Det kan vid första anblick tyckas att den här nyversionen av Lynda La Plantes 80-talsserie "Änkorna" är förvånande lättviktigt material för den Oscarsvinnande regissören. Men icke. Viola Davies ögon är minst lika fulla av sorg och vrede som Fassbenders brukar vara. Med spänning som metod tar Steve McQueen chansen att göra en thriller i 70-talstradition, där den lilla människan kämpar emot men ohjälpligt sitter fast i ett ruttet system.

Ingenting förändras, allt är bara business as ususal, det är Steve McQueens desillusionerade budskap, som han snickrat ihop med manusförfattaren Gillian Flynn ("Gone girl"). De stora skurkarna kan alltid borsta av sig det värsta och fortsätta som vanligt. I en scen visas, nästan övertydligt, hur en oskyldig ung svart man skjuts ned av vita poliser utan ett ögonblicks tvekan, framför Obamas "Yes we can"-affischer.

Och just därför blir det så oemotståndligt härligt med en historia där de som är dömda till ständigt nederlag och underordning ändå får en chans till en strimma ljus mitt i det kompakta mörkret. "Widows" är en råare kusin till den mer glamourösa "Oceans 8" från i somras, och bara det faktumet att det kommit två underhållande heistfilmer med kvinnor i huvudrollerna på samma år är väl värt att applådera i sig.

Miranda Sigander

TT