Det var nog mer än en person som trodde att de hade kommit fel när de klev in i Apollon i Folkets hus på lördagskvällen. Strax före att den hyperaktuella popartisten Josefine Jinder, känd under namnet Little Jinder, skulle kliva på scenen liknade stämningen i rummet mest de första trevande ögonblicken på ett mellanstadiedisco.
Framme vid scenen stod blott en handfull unga fans, och resten av publiken bestod av några tiotal besökare som skyggt satt och tryckte vid borden längs kanterna med något drickbart nära till hands.
I det läget finns det åtminstone två alternativ om man är en välkänd artist ute på turné. Antingen surar man, spelar några låtar, tackar för sig, glömmer och går vidare. Eller så tar man sig an det omöjliga uppdraget, kavlar upp ärmarna, ser folk i ögonen och kämpar sig upp till höjder som inte borde vara möjliga.
När Little Jinder äntrade scenen stod det snart klart att hon beslutat sig för det sistnämnda.
Redan någonstans efter de inledande låtarna hade hon övervunnit motståndet, och samtidigt sett till att den lilla skara som faktiskt köpt biljetter inte behövde omvärdera sitt val av lördagsaktivitet. Med ett enormt hjärta, som bultade utanpå kläderna, visade hon att förutsättningarna alltid går att anamma, oavsett om det är knappt 100 personer i publiken. Den här kvällen förtjänade hon 100 000 klappande handpar vid sina fötter.
Little Jinder och hennes tre bandkamrater levererade ett stort sound som fyllde ut varje liten vrå av den annars ensliga lokalen. Hon gjorde spelningen känslosam, intim och djupt minnesvärd, inte minst för de unga tjejerna på främsta raden som fick sjunga Vita Bergens klockor tillsammans med sin idol närmast sittandes i knät på dem.
– Jag måste ge er det – jag har haft min roligaste kväll någonsin. Jag kommer aldrig att glömma er! konstaterade hon halvvägs in i den timslånga konserten, och för en gångs skull kändes uttalandet varken inövat eller inställsamt.
Efter att en halvtimme senare fått läppar att darra, hud att knottra sig, ben att dansa och ögon att rinna lämnade hon sina nya vänner i ett upplyst rum med en ekande tystnad i öronen.
Det är i utsatta lägen som de stora personligheterna kliver fram och vänder motgångarna till sin fördel. I det sammanhanget framstår Little Jinder som en superhjälte.
