Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/9
ANNONS ▼

Räddades ur femgradigt vatten när plan störtade

På hundra meters höjd fick 23-årige kadetten Ulf Östman motorhaveri över Kungshamn. Han fick order att hoppa, sköt ut sig med katapult och hamnade i femgradigt vatten.

Dramatiken utspelade sig under en flygövning som utgick från Säve den 19 april 1967, på onsdagen 50 år sedan. Det var på slutet av eran med Huntern, då Flygvapnet var i begrepp att låta det brittiska jaktplanet ersättas av svenska Draken.

Att olyckan inträffade just där var förstås en tillfällighet men faktum är att Ulf Östman, från Mölndal, hade en relation till våra trakter redan på den tiden.

Det berättar han under intervjun då vi har stämt möte i huset i Tossene som har funnits i släkten på hustrun Britt-Maries sida sedan det byggdes av hennes farfar en gång i tiden.

– Jag träffade henne i Torslanda där hon var trafikassistent på Luftfartsverket, säger Östman som själv var stationerad på Göta flygflottilj F9.

Flygövningen på låg höjd utmed kusten denna förmiddag gjordes tillsammans med tre andra piloter i likadana plan, J 34 Hawker Hunter, så de var fyra i gruppen. Händelsen tycks ha gått ganska obemärkt förbi lokalt, kanske på grund av att det inte var någon dödsolycka och planet störtade i havet utanför Malmön. Men just då fanns det några fiskare i hamnen på Fisketången, Kungshamn, som lade märkte till flygplanen. Plötsligt, strax före klockan tio, såg de hur rök och eld slog ut från det ena planet och en person som dalade ner i fallskärm. De kastade sig ut i första bästa båt, en julle. Vädret var soligt men det blåste en del, enligt uppgift cirka tio meter per sekund. Som väl var hade en tidigare storm bedarrat.

– Motorn bara rasade. Det var något som hade lossnat. Man trodde först att det var antennen från ett av de andra planen som hade åkt in i min motor men så var det inte, säger Ulf Östman.

Efteråt har han vid något tillfälle försökt att få kontakt med sina räddare på fiskebåten men det har inte lyckats. I gamla tidningsartiklar framgår att skepparen hette Gösta Karlsson och de andra fiskarna Knut Johansson och Gösta Antonsson. Deras ålder när dramat utspelade sig 1967 hann Ulf Östman inte få någon riktig uppfattning om.

– Allt gick så fort. Jag kom bara ihåg att de frågade: "Var är kompisen, var är kompisen?" Man kände ju till krascherna med Lansen som var tvåsitsigt, säger han.

Hur tänkte du när du var tvungen att hoppa?

– Jag hade planer på att fortsätta inom civilflyget och tänkte att om ryggen går sönder så blir det ingenting med det. Det är mycket att hålla reda på med remmar och skärmar men det var bara att vara disciplinerad och följa instruktionerna.

Katapultstolen var konstruerad för att skjutas rakt upp med 18 g-krafter, vilket beskriver den belastning som kommer av acceleration.

– Det gör att man är borta ett tag. Sedan vaknar man till igen. Men allting fungerade och fallskärmen vecklade ut sig.

Vi som inte har legat i flygvapnet och har egen erfarenhet kan bara försöka tänka oss in i hur det kan ha känts att flyga ut sådär. En jämförelse kan till exempel göras med Lisebergs före detta åkattraktion Uppskjutet, som många har åkt eller åtminstone sett under perioden 1996–2015. Där ska besökarna ha utsatts för fyra g-krafter när de trycktes rakt uppåt.

Innan Ulf Östman drog i handtaget kunde han styra upp planet till 200 meters höjd, försäkra sig om att både han själv och planet skulle hamna i vatten och inte på land, samt öppna planets huv.

Det ska bara ha varit fem grader i vattnet. Hur upplevde du kylan?

– Det var lite kallt och jag frös om händerna och

på huvudet. Jag hade kastat hjälmen som man skulle göra. Men jag hade isoleringsdräkt och låg i en gummibåt som följde med katapultstolen så jag skulle säkert ha klarat mig ett tag. Fiskarna sa att jag var nära rev och bränningar men det vet jag inte. Om jag hade landat på klippor kunde det ha gått illa, säger Ulf Östman.

Men allt gick snabbt. Efter runt 20 minuter i vattnet var han upplockad.

– Det enda misstag jag gjorde var att jag skulle ha startat Dianasändaren för då skulle de ha kunnat pejla mig direkt. Men jag skickade upp nödsignaler och det gick bra ändå.

Redan innan båten hade kommit tillbaka till Fisketångens hamn mötte en marinhelikopter från Torslanda upp för vidare transport till en fotbollsplan i Kungshamn.

– Där fanns det en läkare som tittade på mig innan en annan helikopter tog mig tillbaka till Säve. Men jag var helt oskadd.

Senare undersöktes han ytterligare i Göteborg.

– En professor påstod att jag hade brutit ryggen och att det var kompression på tre kotor. Men jag har aldrig känt någonting.

F9 lades ner drygt två år efter händelsen och Ulf Östman flyttade vidare till kadettskola i Uppsala. Fast yrkeskarriären blev inom det civila, som han hade planerat. Charterflygningarna för Sterling Airways och Falcon Air, fram till 2006 då det senare bolaget gick i konkurs, bjöd dock aldrig på någon dramatik som kan jämföras med händelsen på Bohuskusten 1967.

– Nej, jag fick en brand en gång och var tvungen att nödlanda på den franska västkusten. Det var mycket rök men ingen brand egentligen och inte så dramatiskt.

Ett annat slags äventyr fick Ulf Östman vara med om efter att ha anmält sig frivilligt till Biafraflygningarna som greve Carl Gustaf von Rosen var känd för att ha börjat med. Det handlade då om hjälpsändningar till den nödlidande civilbefolkningen under det nigerianska inbördeskriget som slutade med att området för den självutnämnda republiken Biafra åter införlivades i Nigeria. Det var riskfyllda operationer och det hände att transportplanen, DC6-B, lastade med livsmedel som salt och durra, blev attackerade.

– Visst sköt de mot oss i mörkret och jag tror att de gick efter ljudet. Det kan ha varit nära någon gång men jag vet inte.

Just i dag tänker Ulf Östman dock särskilt på haveriet i Bohuslän för ett halvt sekel sedan. Även om han klarade sig oskadd så var det förenat med dramatik. Fast någon skräck uppger han sig inte ha känt inför det som hände.

– Jag har aldrig tänkt på det sättet. Det är en erfarenhet. Och jag har alltid sett framåt. Det är väl ett sätt att överleva, säger han.

MEST LÄST