Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Prova

Ligg på Plus från start - hela innehållet för 1 kr Fri tillgång till all lokaljournalistik.

1/7
ANNONS ▼

Så gick det till när Mattias blev Susanne

Hennes mamma trodde att det var en Maria när hon låg i magen. Det var en Mattias. Som blev en Susanne.

Blev ni förvirrade? Det är ingenting mot vad Susanne, 43, har varit. För 14 år sedan genomgick hon en könskorrigering, det som förr kallades för könsbyte. Hon ska dela med sig av sin livshistoria, en historia som hon delar med fler än vad vi kanske tror. Vi träffas på Regionteater Väst, där hon jobbar som rekvisitör och publikvärd.

LÄS MER: Allt fler ansöker om att byta kön

– Jag var bara tre, fyra år när jag kände att något var fel. Som liten kille var jag visserligen livlig och väldigt frågvis, men bilar var inte min grej. Jag lekte hellre med dockor. Jag hade många tjejkompisar och drogs till det kvinnliga. Ja, jag hade killkompisar också förstås. Under uppväxten blev jag retad för att jag var tjock, men jag fick ändå vara med och leka.

Susanne är inte tjock. Hon har former. Men våra självbilder är som de är.

– Sen, i mellanstadiet kände jag att det var något som var annorlunda. Jag var klar över att jag ville bli kvinna. Det skrevs inte så mycket om transpersoner då, men jag hade läst något reportage. Jag kommer ihåg att på sommarlovet mellan sexan och sjuan tänkte jag ut en historia om att jag, Mattias, skulle dö i en dödsolycka, så skulle jag komma tillbaka som en annan person, en tjej, min kusin till exempel. Då visste jag inte att det kunde ta tre år. Jag trodde jag kunde operera mig på lovet.

I dag kan Susanne skratta åt det. Men inte då. När hon går på gymnasiet kommer hon ut som homosexuell.

– Mammas första reaktion var att oh, nej, nu får jag inga barnbarn. Och även om det fanns en acceptens för den jag var, så gällde den hemma, men inte utanför hemmet. Men mina föräldrar var ju en produkt av sin tid. Men jag tycker ändå att de tog det jättebra. Både mamma och pappa och min syster som är fyra år äldre.

Men för Susanne är livet en balansgång. Hon som i en dimma, sliter med sin tillhörighet och suddar ut sig själv. Flytten till Göteborg och designskolan blir en fristad. Där kan hon fortfarande vara kille men ta in kvinnliga attribut. Hon syr sina egna kläder. Och så träffar hon den stora kärleken.

– Han gillade både att jag såg straight och fjollig ut, men han var så rädd för att det skulle fram att han själv var homosexuell, så han gömde mig. Därför var det viktigt att se straight ut, så han kunde gå på stan med mig utan att skämmas. Jag var aldrig bra som jag var. Bögvärlden kan vara hård med sina ideal och det slutade med att jag flydde till Stockholm där jag jobbade och pluggade. Och festade mycket.

Det går ett år men när allt blir för mycket återvänder hon till Göteborg. Susanne har alltid varit väldigt omtyckt på arbetet på klädkedjan och att fixa jobb var inga problem.

– Sen år 2000, gick jag fullständigt in i väggen. Jag klarade ingenting och fick flytta hem till mamma och pappa igen. Tack och lov för att de fanns. Steget till att hamna helt utanför är så kort. Där, i utbrändheten tog tankarna fart, antingen blir jag kvinna eller så måste jag dö. Jag var 30 år, gammal med andra ord, fjollig och började tappa håret. Hade jag varit drag-queen hade det varit okej att ta plats. Men jag var bara fel. Till slut hamnade jag på psyket. Där försökte jag ta livet av mig. Då kom allt fram och jag fick en remiss till Uddevalla sjukhus.

Utredningen som följde innebar bland annat röntgen av hjärnan för att kolla så att det inte var någon personlighetsförändring. Två gånger fick hon åka till Alingsås, men kunde sedan fortsätta utredningen med läkare i Uddevalla.

– Jag ville absolut inte ha kontakt med andra transpersoner. För mig var de antingen trasiga personer med psykiska problem, många tar livet av sig, jättefula eller skitsnygga och klubbaktiga. Jag ville bara bli en normal kvinna. Och jag skulle klara mig på egen hand, i efterhand var det lite dumt för jag visste inte vad jag hade rätt att kräva. Men jag var en foglig patient.

Hormonbehandlingen gjorde att håret och brösten började växa. Under utredningen ska man leva som det kön man känner att man är innerst inne.

– Det kallas för real life test. Jag kände mig som en transa, det var fruktansvärt. I Göteborg ropade folk efter mig, men i Uddevalla var det ingen som sa något. Kanske för att jag alltid har varit öppen. Men så klart att de måste ha snackat.

Efter två års utredning får hon klartecken till operationen. Att det gick så pass snabbt tror Susanne berodde på att hon trots all turbulens hade en enorm inre styrka och ett lugn. Och ett socialt nätverk som backade upp henne.

Operationen gjordes på Karolinska i Stockholm. Efter sju timmar när penisen opererats bort, urinröret flyttats och en slida byggts upp fick hon ligga still i en vecka.

– Det gick bättre än jag trodde, det psykiska har varit värst, inte det fysiska. Jag har fortfarande lite svårt att få ihop den gamla Mattias och den nya Susanne. Det kan kännas som jag är någonstans mittemellan. Jo, det kan fortfarande kännas lite läskigt. Och jag hade ju inga förebilder.

Men som den hjärtvarma personen Susanne själv är, är hon en förebild för andra. Sedan sex år tillbaka lever hon i ett heterosexuellt förhållande med Magnus. Långtradarchaufför och hemvärnsman. Ja, ni hör så macho det låter...

– Vi träffades på nätet, men inte på någon dejtingsajt. Det var en period när jag kände att det finns ingen som kan älska mig. Jag behövde råd. Skulle jag mörka vem jag är? Vara ärlig? Eller gå i kloster? Jag sökte på nätet, och när jag för tredje gången hamnade på Familjeliv, tänkte jag att ja då är det väl meningen att jag ska skriva där, jag skrev helt ärligt och frågade vad folk tyckte. Magnus var den förste som svarade.

Det tog inte lång tid innan han kom och hälsade på en vecka. På den vägen är det.

– I början var jag överdrivet tjejig mot honom.

Hon tycker visserligen att det finns det en större acceptens mot transsexuella, eller snarare att det är friare, men tonen har skärpts.

På teatern är det många barn som frågar om Susanne är kille eller tjej.

– Första gången fick jag panik och försökte skoja bort det. Sedan pratade jag med min chef, som var jättebra och sa att om det var okej för mig att säga att jag hade varit kille så fick jag gärna göra det. Så nu svarar jag att jag har varit kille, men nu är jag tjej. De nöjer sig med det. Jag blev så glad för ett tag sedan när en liten kille kom efter föreställningen och ropade: "Du är min idol! Jag gillar också att klä mig som tjej." Och det bästa var att det var ingen annan i hans grupp som tyckte det var fel. Så då gör jag väl något bra då.

Om hon gör! Susanne föreläser en del och som den person hon är som älskar glitter och glamour är hon bland annat glammig konferencier med artistnamnet Da Suss.

Namnet då? Varför blev det Susanne?

– Det är min systers mellannamn, så hon finns med mig hela tiden. När jag var liten ritade jag mycket. Jag har en teckning från 1986 där jag har ritat hur jag skulle se ut, och på bilden står det att hon heter Susanne.

MEST LÄST