Mönstren vi minns

Som barn tillbringade Sara Axtelius somrarna vid familjens sommarstuga i Småland. På lördagarna var det loppmarknad och när hon fick föräldrarnas tillåtelse att köpa något drogs hon till prylar med färger och mönster i 1960- och 70-talsstil, bland annat burkar och brickor.

Köpte städrockar och klänningar

När hon några år senare var på samma loppis som tonåring spanande hon även in kläderna. Hon befann sig i en tid i livet då det handlade om att hitta sin egen identitet. Själv är hon född 1979, men de prylar och kläder som var moderna på 1980- och 90-talen tilltalade henne inte alls.

– Jag tyckte att det var supertrista färger och mönster, och fyllde påsar med städrockar och klänningar i retrostil från loppisen i stället. Sedan hade jag kläder för det kommande skolåret. Jag var ganska ensam om att bära den här typen av plagg bland mina vänner och klasskamrater, säger Sara Axtelius.

Det var först senare i livet som Sara började intressera sig för vem som låg bakom alla de där vackra dekorationerna på burkar, kläder, lampskärmar och annat hon samlat på sig under årens lopp. När hon började reflektera över skaparna bakom sakerna startade ett gediget detektivarbete.

Fokuserade på barntyger

Då, för omkring tio år sedan, hade Sara framför allt börjat fokusera på barntyger i sitt samlande. Hon fascinerades av motiven där det alltid hände något och betraktaren fick ta del av en berättelse. Ett första steg i arbetet med att identifiera namnen bakom tygerna blev därför att kontakta Suzanne Engel, som har designat många barnmönster. På 1970-talet ritade hon bland annat "Bongo Bongo" för textilproducenten Almedahls.

– Suzanne skickade hem ett paket med sina tyger till mig som jag fick låna. Det visade sig att jag hade alla här hemma, utan att veta att det var hon som hade gjort dem, säger Sara Axtelius.

Nu är Suzanne Engel en av de 29 formgivare, varav en majoritet är kvinnor, som har hedrats med ett eget kapitel i Saras bok ”Tyger vi minns från 1960- och 70-talen” där över 300 frukt-, barn- och blomtyger finns med. Trots att det var ont om dokumentation kring tygerna lyckades Sara med hjälp av formgivarna själva, eller släktingar till dem, till slut namnge personer bakom över 2 000 av de tyger hon har hemma.

– De jag har kontaktat har varit hjälpsamma och glada att få vara med. Jämfört med exempelvis formgivare bakom möbler från samma tidsperiod hade de inte lika hög status, säger Sara Axtelius, och fortsätter:

– Kanske beror det på att tyg sågs som en förbrukningsvara och kanske finns det ett genusperspektiv här också. Varför står det inte att det är de här kvinnorna som har gjort tygerna? De har blivit bortglömda.

Kändes som en kulturgärning

När Sara såg hur knapphändig information som fanns växte hennes engagemang. Hon kontaktade fotografen Christer Tille och tillsammans dokumenterade de samlingen.

– Det kändes lite som en kulturgärning, säger Sara.

Tidigare kunde Sara Axtelius klippa i tygerna för att till exempel använda dem som dukar, eller rama in – hon har stora tygtavlor på i princip samtliga väggar hemma. Men sedan hon blev medveten om formgivarna ser hon textilierna mer som konstverk. Hon förvarar dem organiserade i bokstavordning efter konstnärernas namn, i stora skåp med glasdörrar.

– När ett tyg har en känd formgivare får det en själ. Förut handlade det mest om att samla så många tyger som möjligt, nu sparar jag de där jag vet vem som har ritat mönstret. Samlingen har blivit som ett tygarkiv.

Frida Anter