På gatan bredvid det lilla cafébordet där Doris Åkerlund och Gunnar Engqvist sitter har oräkneliga fötter trampat.
Ovanför tusentals av dessa har det en dag varje år burits plakat med budskap om rättvisa löner, kortare arbetsdag och människors lika värde.
Och otaliga gånger har två par av dessa fötter tillhört Doris och Gunnar.
– Vi kämpade för många frågor under den tiden och en del i det var att gå ut på första maj. Som kollektiv kunde vi åstadkomma något, säger Gunnar.
– Jag har alltid känt att gemenskapen i förstamajtåget varit viktig, känslan av att man känner för samma saker, fyller Doris i.
Doris och Gunnar minns tider då förstamajtågen kunde sträcka ut sig över stadens gator, till synes hur långa som helst, med flera orkestrar i tåget. Så är det inte nu. Precis som i resten av landet har förstamajtågen blivit glesare i Trollhättan och anledningen tror de ligger i att deras kamp förvandlats.
– De saker vi kämpade för har varit självklarheter för de generationer som kom efter. Man tror att det är något som alltid kommer att finnas kvar, säger Gunnar.
– Det är också viktigt att demonstrera för att vi kan. Det finns ju människor runt om i världen som inte har den möjligheten, säger Doris.
Ett år som etsat sig fast i bådas minne är 1986 – chocken då de fick veta att Olof Palme mördats och hur de båda vägrade tro att det var sant. Första maj samma år tog Doris, som då bodde utanför Stockholm, bilen tidigt in till stan tillsammans med sin man.
– Det var starka känslor. Och så tyst. När man såg bilden på honom och blomsterhögen var det en väldigt speciell känsla. Jag blir gråtfärdig än i dag när jag tänker på det.
Doris kom till Trollhättan från Härnösand 1953.
Hon har suttit i kommunfullmäktige i tre kommuner och fick med sig engagemanget redan som barn. I efterdyningarna av Ådalen 1931 cyklade hennes pappa och hans arbetskamrater fem mil för att demonstrera på första maj.
– Det var 1936, eller möjligtvis 1937, och jag kommer ihåg hur de satt uppklädda i kostymer på sina cyklar och var väldigt allvarliga. Då förstod jag att det var något viktigt.
Sedan 1952 har hon själv missat tre förstamajtåg och kommer fortsätta ”så länge hon står på benen”.
– Säger du inte ifrån om orättvisorna så samtycker du, så har jag alltid tänkt. Men visst har det inneburit att jag trampat en del på tårna genom åren, säger Doris.
För Gunnars del började allt då han som 15-åring upptäckte samhällets orättvisor genom diskussioner i SSU. 1948 gick han i sitt första demonstrationståg på första maj. Andra världskriget var då till ända och världsfreden stod högt på agendan.
– Det hade varit sparsamt med demonstrationer under kriget, men för mig var det ingen speciell fråga som fick mig att gå med. Det var självklart.
Sedan dess har han både suttit i fullmäktige i två kommuner och arbetat som ombudsman för LO. Sedan ett par år tillbaka har han dock lämnat stafettpinnen vidare, i alla fall i form av det aktiva engagemanget.
– Men det är viktigt att föra traditioner, kunskap och det vi trodde på vidare, säger Gunnar.
– Felet med mig är att jag är så otålig. Jag vill se förändringarna nu, säger Doris och skrattar.
Allra första gången som första maj firades var 1890. Beslutet att första maj skulle bli en gemensam manifestationsdag för världens arbetare fattades vid en kongress i Paris året innan. Kraven man då hade var åtta timmars arbete, åtta timmars fritid och åtta timmars vila.
1938 blev första maj en nationell helgdag och den första borgerliga helgdagen i Sverige.
Mellan 1940 och 1942 genomfördes inga förstamajtåg i manifestationens ursprungliga syfte. Istället samlades människor från alla typer av politisk inriktning, förutom nazister och rasister, i ett medborgartåg. Bakgrunden till detta var självklart nationalsocialismen i Tyskland och invasionen av Norge och Danmark.
Förstamajfirandet finns på många håll i världen och en av drivkrafterna bakom dagen är att visa på en gemenskap mellan dessa arbetarrörelser.
Källa: Jonas Engman, Nordiska Museet
