I förstamajfirandets begynnelse, under sent 1800-tal, samlades en stor del av befolkningen för att demonstrera. I Stockholm deltog över 50 000 personer i manifestationen, vilket på den tiden motsvarade en fjärdedel av stadens invånare.
Media rapporterade flitigt om händelsen, vilket inte enbart förklaras med att det var en stor händelse som drog mycket folk, utan också att många tidningar just då växte fram.
I samband med det sker också en omdaning av offentligheten och arbetarrörelsen tar klivet ut i något som tidigare varit en borgerlig arena.
– Det är en viktig del av arbetarrörelsens självbild och redan efter tio år pratade man om det som en tradition, säger Jonas Engman, etnolog vid Nordiska museet och författare till en avhandling om arbetarrörelsen och första maj.
Redan 1893 frågade sig en del media om firandet inte spelat ut sin roll, men första maj stod sig starkt under sent 1960-tal och en bit in på 70-talet. Och trots att demonstrationstågen i dag är glesare än då tror inte Jonas Engman att det är en utdöende tradition.
– Om människor gör sig besväret att ta sig ut för att demonstrera så är det fortfarande viktigt. Men vem vet vad som händer om hundra år, då kanske vi inte firar jul heller.
Han menar att första maj är ett arv från en speciell period, med starka politiska institutioner och ett starkt engagemang, men att de samhälleliga förändringarna i sig utmanar allt.
Själva promenaden, eller tågandet, på första maj menar Jonas Engman har en viktig betydelse.
– Man omvandlar promenaden till en slags kamp och övervinner ett motstånd genom att gå från punkt a till punkt b. Den har ett grundläggande symbolvärde och är något som återkommer i andra manifestationer.
Även förstamajtalarna fyller en viktig funktion. Han menar dock att talarens budskap inte är det viktigaste, utan själva ritualen, där publiken agerar som om man lyssnar.
