Hela livet har Ellen Svanberg följt med pappa Tobias på historisk racing. Redan i fyraårsåldern bestämde hon sig för att hon skulle ha en rosa bil och köra racing med den. Målmedvetenheten har nu burit frukt och en Austin A35, visserligen i renoveringsbehov, står på uppfarten till huset utanför Frändefors.
– Jag har följt med på 1000-cupen som det heter hela livet. Pappa sa att jag får köra hans bil när jag blir stor men jag tänkte att det är kul att ha en egen bil, så att jag kan slå pappa, säger Ellen Svanberg.
Det började för tre år sedan med att hon såg hur mycket pant som hamnade utanför soptunnorna på de olika racingevenemangen. Hon blev snabbt ”Pant-Ellen” bland deltagarna och många ville bidra.
– Jag började gå runt och samla och gjorde egna lådor som det stod ”Ellens pant” på bredvid de vanliga tunnorna. Sen gick jag runt och rotade i soptunnorna på racingen, med plasthandskar på. Det blev som en hobby!
Sammanlagt är det 10-15 race om året, från Skåne till Värmland, så många tävlingar blir det och många chanser att samla pant. Ett glädjemoment i pantandet blev när panten för en burk gick från 50 öre till 1 krona, berättar hon.
På de här tre åren har Ellen samlat ihop 7500 kronor, och 5000 av dem gick till hennes nya, gamla Austin A35 från 1959.
– Jag fick med tre motorer och en massa delar, så det var ett bra köp, säger Ellen.
1000-cupen, som är det race hon vill vara med i, är ett historiskt race med bilar under 1000 kubik och byggdatum före 1981. Det finns allt från gamla SAAB-bilar till hundkojor och Mustanger i de olika klasserna och racet körs på en inhägnad asfaltsbana. Att Ellen ansluter sig innebär också en rejäl föryngring av de som kör.
De är ”mest gamla gubbar faktiskt… utom pappa!”, säger Ellen.
– När vi var i Kinnekulle var första gången jag fick åka med pappa. Jag kände att jag längtade efter att köra själv, för i den klassen får jag köra först när jag är 18 år. Det går fortare i än det ser ut att göra och det kändes som att man skulle välta i varje kurva eftersom att den är så lätt. Det var små-läskigt men jättekul!
Ellen är snart 15 år så de kommande 3 åren kommer att ägnas åt restaurering av bilen, och hon vill göra det mesta själv.
– Jag ska bygga klart den fram till dess, det är jättemycket att göra. Pappa ska hjälpa mig, men svetsa kan jag. Det ska lackas, bygga säkerhetsbur och jag måste fixa motorn, bland annat. Det är också väldigt dyrt att köra racing så jag ska kolla timanställningar och jaga sponsorer så att jag får råd med det. Passande hade varit att panta mera.
Familjen har i alla år kört Austin-bilar och Ellen har suttit i dem ända sedan bebisåren. Det märks att det är stolta föräldrar.
– Jag sa ”kan du samla ihop pengarna till en bil så hjälper vi dig med utrustning och det som behövs”. Det var mest för att se om det fanns ett genuint intresse och hon tog fasta på det. Jag gillar när ungdomar är driftiga och jobbar själva. Hon har slitit och så blev det en bil, så vi får stå vårt kast, säger pappa Tobias följt av ett skratt.
Varför ville du ha just en Austin A35?
– Jag tycker den är så gullig, den är jättesöt. Vet inte hur de kom sig, men det är nog att pappa byggt på sin i flera år. Det är den finaste bilen som någonsin gjorts, och min är finast. Jag tycker det är tråkigt att man slutat göra sådana bilar, säger Ellen.
Och nu har du köpt en, hur känns det att ha kommit ett stort steg på vägen?
– Det känns jättekul! Nu kan jag börja bygga och göra i ordning. Pappa får hjälpa mig men jag vill göra det mesta själv. Jag vill göra min egen bil så att det blir min bil, säger Ellen Svanberg.
