Här skulle Hitler stoppas

Det finns inte mycket kvar av det som för 76 år sedan var en viktig del av Sveriges försvar mot ett tyskt angrepp. Vi får gå en lång bit in i skogen och passera genom oländig terräng, vi får klättra över trädstammar och akta oss för vassa grankvistar, för att ta oss fram till ett av forten i försvarslinjen. Han som visar upp forten heter Oskar Abrahamsson, intresset för lokalhistoria beror på att han snart är färdig lärare i historia.

– Jag tror att mina framtida elever är mer intresserade av vad som hänt i Vänersborg än vad som hände i Kina för 900 år sedan.

Forten är i dag överväxta av skog, mossa och sly, men på ett av dem har någon skrivit "augusti 1940" och satt dit sin autograf. Det kan vara någon som var med och byggde, men efter 76 år är det svårt att veta säkert.

Fortet vi besöker är 40 kvadrat mellan tummen och pekfingret och det har troligtvis två rum, ett för skyttarna och ett för ammunitionen. Det har tre skottgluggar så det bemannades av minst tre soldater, men det vanligaste var troligtvis att det var fler. För att förhindra att någon ska slänga in en handgranat löper två betongskydd ut från sidan av skottgluggarna. Fortet är plomberat, men det går att ana de säkert metertjocka betongmurarna och ifall fortet var beväpnat med kulspruta eller vanliga gevär är svårt att säga så länge man inte kommer in, förklarar Oskar Abrahamsson, han berättar också att det är idealt placerat.

– Det står på en höjd så det är bra sikt över fältet som ligger nedanför. För 76 år sedan fanns inte någon skog som skymde och alla skottgluggar är riktade neråt gärdet. Nere på gärdet fanns också taggtråd och andra hinder för att ytterliga försvåra för angriparna. Skottgluggarna är heller inte riktade mot Boteredssjön, så man räknade inte med att tyskarna skulle ta vägen över sjön.

Anledningen till att Vänersborg-Uddevallalinjen byggdes var att dåtidens försvarsledning var övertygade om att man var chanslös mot tyskarna precis vid gränsen, därför ville man mötaett anfall nedgrävda längre in i landet.

– Vi hade knappt några tunga vapen och erfarenheterna från Polen gjorde att man valde att gräva ner sig, förklarar Oskar Abrahamsson.

På frågan i fall vi hade haft någon chans att slå tillbaka tyskarna i skogarna mellan Vänersborg och Uddevalla svara Oskar så här:

– Vi hade inte haft en chans. Sen var ju syftet att hejda en angripare på väg mot Göteborg, vad det betyder kan man ju tolka som man vill.

Forten i linjen löper från Vassbotten till Boteredssjön och sen vidare till Byfjorden, de finns med jämna mellanrum och avstånden mellan forten är större om det finns en sjö emellan. Närmare Vänersborg har de varit beväpnade med gevär eller kulsprutor och närmare Uddevalla finns det kupolfort som varit beväpnade med kanoner. Mellan forten finns grävda hål och stensättningar som kan ha fungerat som kulsprutenästen.

De bemannades och byggdes av soldater som många kom från I17 i Uddevalla, men Oskar tror att eftersom linjen var stor och betydelsefull så fanns det också soldater från andra regementen. Även lokalbefolkningen hjälpte till med bygget berättar Oskar.

– Det var tjänster och gentjänster som gällde. Soldaterna hjälpte till på gårdarna, eftersom det ofta var vanliga bonnpojkar och eftersom männen på gårdarna låg inne i fält var deras hjälp var uppskattad.

Vänskapen ledde också till att många av soldaterna valde att bo på en gård i stället för i de tält de fått av kronan.

– Det var första världskrigsstandard på tälten och de kallades skämtsamt för "tält frys ihjäl", säger Oskar Abrahamssom med ett skratt.