På spaning efter skygga gnagare

Ola Selin, naturguide på Kungajaktmuseet, tror att det finns åtminstone fem bävrar som lever vid sjön Eldmörjan och Ekelundssjön på Hunneberg i år.

– Jag har sett fyra stycken men det måste finnas en hona också och henne har jag inte sett än.

Kanske är det den här kvällen det ska ske. I tre kanoter glider vi – sju ivriga bäverspejare – sakta ut på Eldmörjan. Safarin arrangeras på kvällstid, eftersom chansen att få se bävrar är större när det har börjar skymma.

– De är nattaktiva djur men kan vara svåra att upptäcka bland all vass och näckrosor, säger Ola.

Men än hänger solen i trädtopparna runt sjön och själva huvudpersonerna verkar vara svårflörtade. Däremot finns det gott om spår av dem. Genom vassen löper långa smala kanaler som bävrarna grävt för att enkelt och skyddat kunna ta sig i och ur vattnet.

– Bävern är vår största gnagare. Varg och lo är deras främsta fiender på land men i vattnet har de egentligen inget hot. Därför är det en fördel att vi sitter i kanot i stället för att röra oss på land, säger Ola.

Vid strandkanten har grenar och sly samlats ihop i ett slags välordnat virrvarr – det är förra årets bäverresidens som står kvar men i år är det tomt. Årets hydda har i stället byggts och gömts väl inne i ett buskage på andra sidan sjön.

– Ingången till hyddan finns under vattenytan. Där sparas mat så att bävrarna ska klara sig över vintern. Det kan röra sig om 1000 kilo, säger Ola Selin.

Den uppmärksamme kan se rester av bäverns blandade diet – bark, blad och näckrosor – flyta omkring i det grunda vattnet. Att gnaga ner ett träd med 25 centimeter i diameter tar den ungefär en halvtimme.

Bävern har jagats hårt både för pälsens och för gällens skull. Gäll är ett illaluktande sekret som djuret utsöndrar bland annat för att putsa sin päls med. Förr ansågs det kunna bota sjukdomar men var också en stor exportvara eftersom det kunde användas i parfymer.

Vi glider vidare över Ekelundssjön när Ola Selin vädrar i luften.

– Här luktar det bäver!

Reporternäsan försöker förgäves identifiera något som kan liknas vid myskdoft men Ola är tvärsäker.

– Jovisst. En svag nyans av bävergäll. Den har varit här nere i dag och putsat sin päls.

Vi spanar in i vassen. Har den varit här så är den i alla fall inte kvar nu.

Men sjön suger, som man säger. Vi paddlar in till strandkanten och medan Ola börjar göra upp eld för att koka kaffe får vi andra låna kikare att speja ut över sjön med. Inga gnagare i sikte men däremot en solnedgång som för en stund får en att glömma vad vi egentligen är där för att göra.

När det börjat skymma är det åter dags att ta plats i kanoterna.

Och plötsligt hörs ett plums. En bäver som gör en kraftig dykning och samtidigt varnar sina bäverkompisar genom att slå med svansen mot vattnet.

– Nu tar vi det lugnt så kommer den nog strax upp igen, säger Ola.

Mycket riktigt. Borta i den smalare passagen mellan Eldmörjan och Ekelundssjön syns snöplogsvågorna på den blanka vattenytan. Ett bäverhuvud sticker upp ovanför ytan. Vi paddlar efter på ett behörigt avstånd. Utan kikare är de svåra att se men efter hand får vi korn på ett par stycken som vi följer efter.

Där, hundra meter framför oss korsar ytterligare en bäver sjön med lite virke i släptåg. När den är nästan framme vid platsen för hyddan plaskar den till och försvinner under ytan igen. Vi är upptäckta.

Vi får nöja oss så. Trots att den var så pass långt bort att den med nöd och näppe fastnade på kameralinsen känns det maffigt att faktiskt ha sett ett par av våra största gnagare. Naturupplevelsen fick vi på köpet.

Johanna Lundberg

johanna.lundberg@ttela.se