Redan som litet barn var Emma Veronica Johansson intresserad av mode. "Om jag fick ett plagg från någon och alla tyckte det var fint men jag inte gjorde det så vägrade jag ha på mig det. Det är intressant att ett litet barn kan känna så starkt att 'jag tycker inte om det här' fast man inte har några referenser egentligen".
Redan som litet barn var Emma Veronica Johansson intresserad av mode. "Om jag fick ett plagg från någon och alla tyckte det var fint men jag inte gjorde det så vägrade jag ha på mig det. Det är intressant att ett litet barn kan känna så starkt att 'jag tycker inte om det här' fast man inte har några referenser egentligen".

Under ytan med Emma Veronica

Moderedaktör, modell, stylist – och författare. Nyligen släppte Vänersborgbördiga Emma Veronica Johansson boken Sista skriket: en bok om mode, död och erotik.

ANNONS
|

Debutboken, som Emma Veronica Johansson har skrivit tillsammans med filosofie doktor i modevetenskap Philip Warkander, kom ut i januari i år. Sedan dess har modeduon blivit intervjuade av Vogue, fått en helsida i Svenska dagbladet och fina recensioner i flera stora tidningar.

– Jag är lite förvånad. Jag kände att det inte var tillräckligt jobbigt att skriva boken för att den skulle gå bra. Fast jag är väl egentligen inte förvånad för jag tycker inte den är dålig, säger Emma Veronica Johansson.

Vi tar det från början. Emma Veronica Johansson modeintresse väcktes redan under uppväxten i Vänersborg och Frändefors. I bokens första kapitel, i en brevväxling mellan Emma Veronica och Philip Warkander, går att läsa: "Precis som du föddes jag naken och var, åtminstone de första frusna och traumatiska minuterna, helt utan uppfattning om vad ett plagg eller ens en textil var men jag tror ändå att mitt modeintresse funnits där från första stund".

ANNONS

– Det som gör att jag tycker mode är så himla intressant är att jag egentligen inte har någon anledning att tycka om mode men ändå har jag gjort det sedan jag var jätteliten. Det är ett uttryckssätt, vissa barn gillar att rita och andra barn gillar att spela fotboll. Jag tycker inte det är så mycket konstigare än så, berättar hon.

Hon berättar om tiden på förskolan i Frändefors, när uttrycket mode inte fanns i hennes vokabulär utan mest var något som man sysslade med på modeveckor runt om i världen. Men där kläder ändå var en viktig del av hennes liv.

– Jag bodde väldigt nära dagis så jag brukade smita hem och byta kläder två gånger om dagen.

Efter uppväxten i Vänersborg och Frändefors, och gymnasietiden på Magnus Åbergsgymnasiet i Trollhättan flyttade Emma Veronica till Stockholm där hon arbetade upp ett namn inom modevärlden.

– Jag var assistent på Cosmopolitan ett tag och sedan blev jag moderedaktör, det var min första ingång i modebranschen. Där var jag kvar i några år. Sedan har jag jobbat som frilansstylist. Jag har samtidigt skrivit mycket hela tiden och nu skriver jag för tidningen Bon där jag ska börja som skönhetsredaktör.

ANNONS

På samma gång läser hon upp sina gymnasiebetyg "för det kan vara bra att ha om man vill bli läkare någon gång". Och så var det boken då, den som föddes på en bar.

– Jag och Philip var lite bekanta innan och så träffade vi varandra på en bar där han frågade om vi skulle skriva en bok tillsammans. Jag sa ja, säger Emma Veronica.

En bok om mode, men inte ur historisk synvinkel eller med stilråd och shopping.

– Den är uppdelad i nio kapitel med lösa teman som kanske inte hänger ihop så jättemycket. Den handlar om mode ur ganska många olika aspekter. Det blir någon form av sociologiska perspektiv fast på ett personligare plan, berättar Emma Veronica och fortsätter.

– Jag har inget syfte med den. Expressen recenserade den och skrev att vårt syfte var att uppvärdera modevetenskapen, men det är verkligen inte ett syfte som jag har. Jag är varken inom akademin eller kommer ifrån en bakgrund som gör att jag skulle bry mig om det.

På frågan om det blir fler böcker i framtiden svara Emma Veronica tveklöst ja.

– Jag kommer absolut skriva mer och skulle gärna vilja skriva skönlitterärt. Egentligen tror jag att jag har lättare att skriva skönlitterärt för då behöver man inte förhålla sig till sanningen på det sättet.

ANNONS

ANNONS