Ofta tänker man på jäktiga jobb med stort ansvar som orsak till utbrändhet. Så var det inte i Annettes fall.
– Det började när min pappa blev sjuk. Han fick njurcancer och det blev en tolv år lång kamp. De sista två åren tog jag hand om honom.
Samtidigt skulle hon hinna med jobbet och allt annan ett vanligt liv innebär.
I juni 2002 dog Sven-Erik som pappan hette.
– Jag slet ut mig och när han dog led jag av fruktansvärda skuldkänslor. Det var ju i min vård han hade dött. I min värld hade jag slitit oerhört för att han skulle bli frisk, fast att jag egentligen visste att han inte skulle bli det.
Mitt i sorgen skulle också mängder av praktiska saker lösas i samband med dödsfallet. Och så var det dags att återvända till arbetet som biblioteksassistent i Grästorp.
I december 2002 blev Annette arbetslös, i mars 2003 bröt hon ihop.
– Då hade jag haft tid att ta in vad som hänt. Min läkare sa att jag hade bränt ut mig och drabbats av depression.
Diagnosen följdes av ett halvårs sjukskrivning, som i sin tur tärde på hennes ekonomi.
– Jag oroade mig så oerhört för pengar och brottades fortfarande med fruktansvärda skuldkänslor.
Den nedåtgående spiralen fortsatte alltså. Ett drygt år senare kom nästa slag.
– Jag älskar djur. Två år efter min pappa dog min hund Edit. Då började jag planera mitt självmord.
Men i den vevan hade hon också hand om en annan hund och tankarna på den fick henne att ändra sig.
– Och jag fick en ny hund som hette Ricky. Han räddade mitt liv.
Annette är i stort sett nöjd med det stöd hon har fått av läkare, kuratorer, psykiatriker, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och kommunen.
– Jag fick mycket hjälp. Tyvärr hände det för många traumatiska saker under tiden så jag kom inte ur det.
Under åren har ständiga bakslag hindrat hennes tillfrisknande: dödsfall bland nära och kära, två utförsäkringar och 2010 dog Ricky.
Annette var sjukskriven stora delar av tiden från 2003 till 2013 då hon fick förtidspension, eller sjukersättning som det egentligen heter.
– Då kunde jag äntligen få lugn och ro och försöka läka det som gick att läka.
Annette flyttade också från Vänersborg till Frändefors.
– Förutom att jag skaffade mina husdjur vad det det bästa jag har gjort, här det lugnt och skönt. Folk är öppna och började ställa frågor. Då tänkte jag att jag kanske skulle föreläsa och berätta om min sjukdom.
I oktober förra året gjorde Annette en föreläsning. Hon tyckte att det var roligt och uppskattade responsen men efteråt var hon så trött att hon lovade sig själv att aldrig göra om det. Men den 21 januari ska hon hålla i en till i Kyrkans hus i Vänersborg. Det blir hennes andra och sista framträdande.
Att komma tillbaka till ett yrkesliv är inte aktuellt, det skulle hon inte orka.
– Blir det för mycket slår kroppen bakut på grund av att mina nerver är slut och på att jag har förslitningsskador i nacke och axlar. Tar jag på mig för mycket skakar jag och magen brakar ihop. Och så får jag värk i nacke och axlar. Det finns nog inget jag önskar mer än att kunna jobba, dels för det sociala, dels för pengarna.
Depressionerna kommer fortfarande i omgångar, värst är det på våren. Svängningarna i hennes känsloliv är också kraftiga, hon har nära till både skratt, gråt och ilska. Nu måste hon planera allt minutiöst och lyssna på sin kropp för att orka. Men hon mår trots allt bättre i dag.
– På ett sätt mår jag bra, jag har hittat ett lugn. Jag försöker se allting positivt, men det är inte alltid lätt. Det värsta är att det inte syns utanpå.
I början var det folk som hackade på henne och hon blev kallad lat och hon fick uppmaningar om att rycka upp sig.
– De trodde inte på mig, men de visste inget om det kaos som fanns inne i mig.
Annette verkar avslappnad och hon skrattar ofta när TTELA träffar henne. Men frisk blir hon aldrig.
– Jag har kommit dit jag kan komma, jag blir inte bättre.
Annettes tillvaro är stillsam. Hon är oftast hemma, ibland kommer vänner på besök och det finns en man hon träffar ibland. Men livet kommer aldrig att bli som det var innan hennes far blev sjuk.
– Jag har lärt mig leva med det.
LÄS OCKSÅ:
